10. HAPPY END

Lidandets mening

Lidandet är meningslöst – detta påstående är numera vanligt även bland troende. Det bara finns, och så är det med den saken. Jag anser att det inte är så. Skulle Gud låta sina barn drabbas av något, som krossar hans hjärta – utan någon giltigt orsak? Det tror jag inte. Vi kan säga att vi här i tiden bara sällan förstår meningen med vårt lidande – men att lidandet hade någon viktig betydelse, det måste vi hålla fast vid.

Egentligen är det ganska underligt att just den bok i Bibeln, som har lidandet som sitt huvudtema inte talar ett enda ord om lidandets mening. Åtminstone inte direkt. Gud nämner inte det begreppet i sina tal. Indirekt får vi däremot veta ett och annat om detta ämne. Vi har ju till vårt förfogande mera information än Job och hans vänner, eftersom vi också har fått en glimt av himlens torg. Vi har också fått se Guds egen Son lida…

Vilken var då meningen med Jobs lidande? I Jobs bok ser vi för det första att lidandet har en kosmisk betydelse. Det är den troende människans livsuppgift – kanske hennes viktigaste uppgift, eftersom tro mitt i lidandet ger Gud den största möjliga äran. Får Gud äran eller skammen för den troendes liv? Den frågan avgörs först när den troende människan har förlorat lyckan. Den som oberoende av det som möter i livet håller fast vid Gud (d.v.s. vid nådemedlen) visar att hon tror på Gud för hans egen skull. Jobs livsuppgift var att på detta sätt ge Gud ära.

Den andra betydelsen av Jobs lidanden gällde hans närmaste: Job blev en man som har kunnat trösta andra lidande mer än kanske någon annan historisk person – utom Jesus själv.

Om ändå mina ord skrevs ner, om de ändå sattes på pränt, höggs in i klippan för alltid med järnstift och bly! (19:23-24)

Job hoppas att hans ord skall bevaras så att historien kan fälla en rätt dom i hans sak. Han anar inte att hans bittra böner också har en annan uppgift: de blir en tröstens källa för alla kommande släktled. I Jobs förtvivlan ser senare generationer sin egen förtvivlan. De kan identifiera sig med Jobs ord. Jobs hopp blir deras hopp.

En aspekt på lidandets mening är alltid just detta, vad det kan ha för betydelse för andra. Ett hurudant exempel blir vårt lidande för vår familj, våra vänner, vår omgivning? Du har möjlighet att ge dina barn ett stort arv genom att visa att du inte avföll från Gud ens då han gav dig enbart smärta och svårigheter.

Jag kommer ihåg den dagen när jag plötsligt insåg att mitt lidande är min viktigaste nådegåva. Jag tänkte på allt det som jag de senaste åren hade försökt göra för Guds rike på mitt arbetsfält. Jag såg klart att det som kanske blivit till någon nytta för andra fick jag tacka dagarna av (förklarad) sorg. Andra har sina andliga och fina nådegåvor, men för mig har mitt lidande förvandlats till en nådegåva, förstod jag då förvånad.

Han [all trösts Gud] tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt… Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. (2 Kor 1:3-6)

Den tredje betydelsen av Jobs lidande är att han genom det profetiskt förebådar Jesus.

Job förebådar Jesu

Ett förebådande (typos) innebär att Gud redan i Gamla testamentet genom Bibelns olika personer och institutioner började undervisa om hurudan Messias en gång skulle komma att vara.

Job är en Guds tjänare, oklanderlig och ärlig, en vars like inte finns på jorden – förutom Jesus. Jobs oskyldiga lidande talar om Herrens lidande tjänare, som inte var det minsta skyldig till sitt straff. Jobs oförstående vänner talar om Jesu vänner. Jobs vänners teologi talar om deras teologi som vid korsets fot påstod: Gud kan inte finna behag i en man för vilken det går så illa. Hånet från Jobs omgivning talar om de smädelser som ekade runt korset.

Många av Jobs böner kan direkt läggas i den lidande Jesus mun. I Jobs bok är det som om vi såg in i Jesu hjärta – vilken smärta han led när Gud blev till hans fiende för våra synders skull.

Min väg har han spärrat, jag kommer inte fram, min stig har han lagt i mörker. Han har klätt av mig min värdighet, berövat mig min ärekrans. Han bryter ner mig tills inget är kvar, han drar upp mitt hopp med rötterna. Han låter sin vrede flamma mot mig och räknar mig som sin fiende. Hans horder går till samlat angrepp, de banar sig väg mot mig och belägrar min hydda. Mina fränder har han skilt från mig, alla jag kände vänder mig ryggen. Vänner och förtrogna har jag inga mer… Huden stramar över mina knotor… (19:8-20)

Job som klamrade sig fast vid sin rättfärdighet förebådade den ende sant Rättfärdige. Job klamrade sig fast vid Guds löfte ända till slutet – så gjorde också Jesus. Med sina sista krafter bad Jesus med bibelord – citat från psaltaren: ”Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig?” (Ps 22:2) och ”Jag överlämnar mig i dina händer” (Ps 31:6). Visar inte också följande ord av Job hur Jesus litade på sin Himmelske Far mitt i lidandet – speciellt eftersom uttrycket människobarn också kunde översättas med ”Människoson”.

Mina vänner bespottar mig, mitt öga fäller tårar inför Gud. Må han skaffa rätt mellan man och Gud, mellan ett människobarn och dess nästa. (16:20-21**)

Job var en offerpräst – och Jesus blev både offret och översteprästen som förrättade offret (Hebr 10). Job bad för sina vännefiender – så gjorde också Jesus. Han bad för Petrus som förnekade honom och för romarna som korsfäste honom.

I vissa fall blev Job ändå motsatsen till Jesus och mot den bakgrunden lyser Frälsarens oskyldiga lidande ännu klarare. Job blev bitter och anklagade Gud. Jesus däremot höll ända till slutet fast vid den tro vi kan läsa om i de två första kapitlen i Jobs bok: ”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn.” och ”Vi tar emot det goda från Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?”

Kristus… begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. (1 Petr 2:22-23)

Ger Gud lidandet eller tillåter han det?

Det sista kapitlet i Jobs bok ger svaret på ovanstående fråga: i vers 11 sägs det nämligen att Herren – och ingen annan - hade låtit olyckan drabba Job.

Är då allt det onda som sker i världen i enlighet med Guds vilja? Nej, Bibeln säger ingenstans att Gud skulle bära ansvaret för gudlösa människors onda gärningar. Gud vill inte att människorna river och sliter i varandra när de bryter mot Guds tio bud. Herren ville aldrig att Jobs vänner skulle lägga sten på hans börda. Tvärtom var det en synd, som de senare måste stå till svars för inför honom.

I det här skedet kanske läsaren tycker att det hela börjar verka alltför komplicerat. Du har många gånger sagt att allt lidande skall tas ur Guds hand, och nu påstår du plötsligt att Job var tvungen att ta emot vännernas kärlekslöshet ur deras hand, inte Guds. Gud ville aldrig att det skulle hända…

Nej, så har jag inte sagt. Vännernas bristande förståelse kom in i Jobs liv ur Guds hand, och det var Guds vilja för honom. Även denna sak samverkade till Jobs bästa. På detta sätt lärde Job känna sig själv och Gud mycket bättre än han kanske annars skulle ha gjort. Ifall vännerna hade förstått honom skulle han inte i förtvivlan behövt ropa ut till Försvararen och Förlossaren. Mötet med Gud skulle ha blivit ett möte på avstånd.

Vi står åter en gång inför kristendomens stora paradox. Paradox betyder att två sinsemellan oförenliga påståenden gäller samtidigt: A är samtidigt icke-A! Jesus är människa och Gud. En kristen är syndig och rättfärdig. Gud väljer vem som blir frälst och människan väljer om hon vill frälsas. Trosläran innehåller hur många paradoxer som helst.

Lidandet är en av dem. Jag kunde kanske förklara det här med två exempel. Det ena är från Bibeln och det andra från vår tid. Alltså: ville Gud på 500-talet f.Kr. att hans tempel skulle förstöras och förbundsarken stjälas så definitivt att den ännu i denna dag inte har hittats?

Den uppmärksamme bibelläsaren har kanske lagt märke till att Gud kallar Babel för sin hammare och sitt stridsvapen (Jer 51:20). Den råa babyloniska stridshopen gick Guds ärenden genom att förstöra templet – det förebådade att Jesu kropp skulle brytas ned. På det sättet straffade Gud också Juda synder. Nebukadnessar, som genomförde förstörelsen, fick till och med genom Daniel följande ord av Herren:

Du, o konung, konungarnas konung, som himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära, i din hand har han gett människorna… var de än bor… (Dan 2:37-38**)

Och ändå syndade babylonierna och deras kung när de förstörde och fördärvade jorden och Guds egen stad och blev därför själva krossade (Jer 51).

Det andra exemplet är från vår egen tid. År 1997 mördades i Etiopiens muslimska del en dansk sjuksköterska och missionär. Var var Gud då, frågade sig många. Jag medger att jag själv klagade inför Gud: ”Om hon nu måste dö, Herre, varför skulle det ske på detta sätt? Kan en sådan grymhet någonsin vara din vilja?”

Det var inte Guds vilja att dessa mördare skulle göra vad de gjorde. De hamnar i helvetet för denna synds skull, ifall de inte vänder om till Jesus. Och ändå var det som hände denna missionär Guds vilja. In i minsta detalj!

Kära läsare, innan du blir ond på mig och slänger boken ifrån dig ber jag dig läsa följande ord av Jesus:

Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer… Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Luk 12:4-7)

Där ute i den etiopiska skogen togs inte ett hårstrå av missionärens huvud, som Gud inte hade räknat. Ingenting gjordes mot henne, som inte Gud i tidernas begynnelse hade tänkt att skulle hända henne. Lidandet räckte endast en kort stund (som Paulus säger), och det var hennes sista uppgift genom vilken hon fick tjäna sin Herre. Det kommer en gång att visa sig att martyrblodet var ett frö – även i den etiopiska skogen.

Redan blotta tanken på att Gud låter sitt barn utstå ett sådant öde är fruktansvärd. Men ännu mer fruktansvärd vore tanken på att Guds barn skulle bli torterade och dödade, fastän det inte skulle vara Guds vilja. Vi ber ju varje dag: Ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden. Hur skulle då vår älskande, allsmäktige Fader låta slumpen, rövare eller Satan driva igenom sin onda vilja i våra liv?

Om Guds vilja sker, är drivkraften alltid kärlek. Därför kan vi lämna också denna missionär i Herrens goda händer. Också du kan tillämpa denna sanning i ditt liv: Gud ville inte att den eller den människan skulle göra den och den synden (för vars skull du nu måste lida) och ändå var just detta lidande Guds goda vilja för dig. Genom att bära det kan du tjäna din Herre Jesus.

Tänk, hur befriande denna baksida av sanningen är: när jag bröt mot Guds lag och orsakade ett enormt lidande för mina föräldrar/barn/min make/maka/vilken medmänniska som helst, så gjorde jag fel. Jesus måste bära just den synden i sin kropp upp på korset. Men för den drabbade – om han var en kristen eller om han ännu blir det – skedde blott och bart Guds goda (!) vilja. Han får ta sitt lidande ur Guds hand, given av honom, och det kommer att leda honom på himlavägen.

Vem var det som från början tog Job till tals på himlens torg? Ingalunda var det Satan, utan Gud. Om Gud inte hade fäst Satans uppmärksamhet på sin fromme tjänare, skulle olyckorna aldrig ha drabbat honom. Skulle inte den allvetande och allseende Guden ha vetat vilken grym kedjereaktion hans ord skulle åstadkomma i Jobs liv? Visst visste han det – och just därför förde han saken på tal. Det som hände Job, hade varit Guds avsikt redan före världens skapelse. Så även det som hände dig, kära läsare!

Om just detta talar de Herrens ord som förmedlats genom Jesaja: ”Jag är Herren… Jag ger ljus och skapar mörker, jag bringar lycka och skapar ofärd. Jag, Herren, gör allt detta” (Jes 45:6-7).

Job får en försonartjänst

Job får en viktig uppgift av Gud: han skall be för sina vännefiender och tjänstgöra som deras offerpräst (42:8). Job skall alltså be för dem fastän de svek honom i hans svåraste stund. Gud ger honom denna uppgift eftersom han vet att det inte finns någon annan väg ut ur bitterheten än förbön.

När Job ber för sina vänner, måste han acceptera att de inte hade förstått honom. Han måste liksom retroaktivt som en del av livet godkänna den smärta som orsakades av att vännerna inte förstod honom och av deras hårda ord. Kort och gott: Job måste förlåta. För hans del kan inte ett nytt liv börja så länge han släpar med sig bitterhetens barlast. Gud helar Job från bitterheten genom förbönsuppdraget.

Lidandet för nämligen framåt, inte bara en väg utan två vägar. Lidandet förädlar inte alls alla, det kan lika väl – och med större sannolikhet – verka förhärdande. Alla går inte med på att bli förebedjare. Alla vill inte be som Jesus: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34).

Min vän, tänker du bära din bitterhets börda resten av ditt liv? Tänker du i dina tankar älta frågan om vems felet var? Skulle du inte vilja gå med på att bli förebedjare när Jesus idag ber dig om det. Du har ju nu fått se att ditt lidande inte i första hand kommit in i ditt liv av någon människas vilja, utan av Guds.

Job ber alltså att Gud skulle förlåta hans vännefiender deras irrläror och kärlekslöshet. Till försoning för deras synder offrar han ”sju tjurar och sju baggar” (42:8). Sedan sägs det att Herren gjorde som Job ville och gav honom vad han hade bett om.

Vännerna måste ödmjuka sig både inför Gud och inför Job. De medgav att de hade haft fel. Nu skulle de i sin tur velat bita tungan av sig vid minnet av vad de hade sagt om Job.

Nej, det är för att din ondska är så stor, dina synder utan ände. Orättmätigt tog du pant av dina bröder, berövade dem deras sista plagg. Aldrig gav du den törstande vatten, den hungrige nekade du bröd… Därför omges du nu av fällor, drabbas av plötslig skräck. (22:5-10)

Jobs öde tar en ny vändning när han utför sin medlaruppgift mellan Gud och vännerna. Nu har han klarat upp sina relationer både med Gud och människor, nu kan ett nytt liv börja.

Jobs andra liv

Sista akten i Jobs bok börjar. Vi är åter hemma hos Job, vilket innebär att han blivit frisk och fått lämna avstjälpningsplatsens karantän. Plötsligt börjar Jobs systrar, bröder och forna vänner strömma till honom för att uppmuntra honom och visa honom medkänsla (42:11). Elifas, Bildad och Sofar har kanske spritt ut nyheten att Jobs lidanden inte var ett bevis på Guds vrede utan hans kärlek.

Först nu kommer alltså vänner och släktingar ”på sjukbesök” med gåvor. Ifall Job skulle ha stannat kvar i sin bitterhet, hade han kastat gåvorna i ansiktet på systrar och bröder och ropat: ”Var höll ni hus när jag satt på avstjälpningsplatsen i förkroppsligat missmod? Ni kommer för sent, stick hem och visa er inte en gång till i detta hus!” I stället tar Job tacksamt emot gåvorna. Kanske blir de rent av hans nya ”boägg”. Också relationen till hustrun blir återställd och nya barn föds i rask takt.

I lidandets järngrepp är det svårt att föreställa sig att kommande år ännu skulle föra med sig någon form av lycka. Nej, den lidande är helt övertygad om att framtiden är fylld av enbart mörker. Och ändå går det ofta så att det ”andra livet” innehåller en alldeles speciell välsignelse (för att inte säga ”lycka”!). Vi förlorade det vi inte trodde oss kunna leva utan. Livet kommer aldrig att bli som förut. Det kommer alltid att på något sätt vara ”halvt” och fyllt av saknad. Och ändå, ändå – är det inte så att ur lidandet har någonting nytt fötts, som vi inte till något pris skulle vilja vara utan.

Herren välsignade slutet av Jobs levnad mer än dess början: han fick 14 000 får, 6 000 kameler, 1 000 par oxar och 1 000 åsneston. Och han fick sju söner och tre döttrar… Job levde sedan 140 år till… Så dog Job, gammal och mätt av år. (42:12-17)

Job släppte alltså taget om sina förluster, som vi tidigare konstaterat. Han avstod från sina döda barn och lämnade dem i Guds hand. Troligtvis saknar Job sina första tio barn varje dag, men vet samtidigt när han ser på sin nya barnaskara: dessa skulle jag inte ha om jag hade fått behålla mina första barn.

”Det nya ”och Herren gav” berättar för oss att varje jobspost, som berövar oss på ett stycke liv, gömmer en dold, dubbel välsignelse. Job levde sitt andra liv utan att äga något, och ändå ägde han allt. Den som kan avstå från det som varit, om honom kan man säga som om Job: Han dog gammal och mätt på livet” (Chr. Troebst).

Gud kan göra ett under också med oss så att vi får dubbelt igen av den lycka vi har förlorat. Men likaväl kan det gå så att vi inte får någon ny egendom eller nya barn i stället för dem vi förlorade – här i tiden. I den nya skapelsen får vi däremot tillbaka allt, inte bara dubbelt upp, utan hundrafalt. En troendes liv kan bara sluta lyckligt, hurudana de sista åren än ter sig. Givetvis med den reservationen att han likt Job håller fast vid sin tro på en fördold Gud och en Gud som ger lidande.

Skulle då Jobs liv ha varit ett gott liv utan katastrofen? Han skulle ha levt ett lätt liv och dött som en rik man. Ingen skulle längre om hundra år ha hört talas om honom. ”Tack vare” sitt lidande fick Job däremot en stor uppgift i världshistorien. Man kan med fog säga att lidandet var Jobs viktigaste livsuppgift. Allt som verkligen var viktigt lärde han först när han satt på avstjälpningsplatsen.

Hur är det med dig, min vän? Hade ditt liv blivit ett gott liv utan katastrofen? Har inte också du lärt dig det som var allra viktigast när du satt på ruinerna av ditt liv? Var det inte just där du har fått se att din Förlossare verkligen lever.

FRÅGOR TILL KAPITEL 10

• Samtala om följande fråga: Kan det i en troende människas liv finnas lidande som inte tjänar till någonting eller har någon som helst mening?

• Vad var meningen med Jobs lidanden?

• Varför får man inte gå och tala om för en lidande människa vilken mening hennes lidande har?

• Samtala om följande: ger Gud lidandet eller tillåter han det bara? Vilka är de starka och svaga punkterna i vartdera påståendet?

• Vad anser du om slutet i Jobs bok?

• Vad anser du om påståendet att en troende människas liv alltid har ett gott slut?

• Hurudan är gudsbilden i Jobs bok jämfört med den uppfattning om Gud som människor har i vår tid?

• Vad är det viktigaste som du lärt dig av Jobs bok?

*** SLUT ***