9. DEN SISTA DOMEN

Job har hållit sina tio långa tal och krävt en rättvis behandling av sin rättssak inför en opartisk domare. Nu har han hört Domarens röst. Korsförhöret är över. Herren har inte förklarat Job skyldig till sina lidanden såsom hans vänner gjorde. Det enda som Domaren har förebrått Job är de huvudlösa ord han sade mitt i sitt lidande.

Herren upphäver alltså inte i något skede den rättfärdighetsdom som han förkunnade på himlens torg: Job är oklanderlig och ärlig, fruktar Gud och skyr det onda. Job är inte ogudaktig, som vännerna gång på gång har antytt, utan rättfärdig – på samma gång syndig och rättfärdig.

Bara det sista kapitlet i Jobs bok återstår. Det ger oss Jobs svar på Guds andra tal. Samtidigt får vi höra Guds slutgiltiga dom över Jobs och hans vänners tal. Och till sist avrundas boken med ett happy end – ”de levde lyckliga i alla sina dagar...”

Jobs sista ord

Vilket är då Jobs slutliga svar på Guds korsförhör?

Job svarade Herren: Jag vet att du förmår allt, inget du föresatt dig är omöjligt för dig. (42:1-2)

Job har gjort en stor upptäckt som vi redan nämnde: Gud hade en plan. Nu tillägger han ytterligare att han tror att ingenting är omöjligt för Gud. Det vet ju ett femårigt söndagskolbarn, kan någon invända. Visst, vet och vet – i teorin. Men försök tro på den här sanningen när psykologin, sociologin, läkarvetenskapen och alla övriga vetenskapsgrenar och till och med dina egna känslor och dina vänners ord vittnar om raka motsatsen. Försök tro att ingenting är omöjligt för Gud – inte heller att bruka dina lidanden så att allt kan tjäna ett gott syfte för dig och de dina. Då behövs det minsann tro. Den tron hade Job fått.

Intressant nog finner vi en sådan tro hos två kvinnor i Bibeln och i bägge fallen handlar det om att få barn. Sara måste tro att det är möjligt för Gud att ge henne ett barn – även som nittioårig gumma (1 Mos 18:14). Och Maria måste tro att det inte är omöjligt för Gud att en orörd jungfru blir mor (Luk 1:37). Att tro det omöjliga är inte något som vi kan plocka åt oss från apotekshyllan – en sådan tro föregås av kamp. Och nu har Job fått Saras och Marias tro. Ifall du har fått samma tro, har ditt lidande verkligen inte varit förgäves.

Allt flere teologer runt om i världen överger tron på en Gud som förmår allt och som kan förverkliga alla sina planer. Man gallrar bort ur Bibeln det som inte passar ihop med sunt förnuft, först av allt jungfrufödseln. Här är det inte fråga om anfäktad tro, utan om överlagd otro. Låt oss här, en gång för alla, göra klart för oss att en sådan ”tro” inte har något med kristen tro att göra och den för inte heller någon till himlen.

När Job börjar tro på Guds möjligheter, har ännu ingenting i hans liv förändrats till det bättre. Ändå tror han att lidandet på något fördolt sätt kommer att samverka till hans bästa, hans hustrus bästa, och barnens bästa fastän de redan är döda. För Gud är det inte omöjligt att vända lidande och död till det bästa för alla parter.

Sedan fortsätter Job sin bekännelse och hänvisar till vad Gud nyss har sagt (38:2).

”Vem är du som döljer min visa plan med ord utan förnuft?” Ja, jag har talat om det jag inte begriper, det som är för högt för mig, det som jag inte vet något om. (42:3)

Job förstår – och förstår ändå inte. Han förstår att Gud kan allt, men orsaken till (sitt) lidande förstår han inte ännu heller. Men i detta skede nöjer han sig med att Gud är en fördold Gud – människan kan inte begripa alla hans planer här i detta livet. Job accepterar att Gud inte förklarar för honom meningen med hans lidanden.

Job tar tillbaka sina ord

Nu ångrar Job vad han sagt, eftersom han förstår att han talat orätt.

”Lyssna nu, så skall jag tala, ge mig besked när jag frågar!” Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon. Jag är tillintetgjord och ångrar mig, i stoft och aska. (42:4-6)

Stackars Job skulle vara färdig att bita tungan av sig om han på det sättet kunde ta tillbaka sina ord. Jag tror inte att Job ångrar allt han sagt. Jag tror att han vill ta tillbaka bara följande tre saker: 1. Att det vore bättre om han inte hade blivit född. 2. Att Gud är en orättvis domare som inte rättvist kan styra sin värld. 3. Att Gud plågar honom, om nu inte av hjärtats lust, så åtminstone helt likgiltig inför hans lidanden.

Job medger att hans teologi framtill nu delvis varit felaktig. Han hade trott att det var Guds plikt att ge den fromme framgång. Det var liksom grunden för den moraliska världsordningen. Nu måste Job medge att Gud har rätt att ge sina barn också lidande – till och med obeskrivligt lidande – eftersom han alltid gör det i kärlek med sina barns bästa i tankarna.

På detta sätt upphäver Jobs bok framgångsteologins och den karismatiska rörelsens läror. Tron gör inte nödvändigtvis människan lycklig, rik och frisk – ofta gör den henne olycklig, fattig och sjuk! Och ändå har den som tror på Gud den enda bestående lyckan: det eviga livet.

Job ser Gud

Som en röd tråd genom Jobs bok går den anfäktade mannens passionerade längtan efter att få se Gud med egna ögon. Hans nöd hade minskat med hälften om han mitt i lidandet hade fått se Guds kärleksfulla ansikte. Men Gud dolde sitt ansikte eftersom han ville lära sin tjänare att tro utan att se. Vännernas felaktiga lära bidrog till att Job förlorade Gud ur sin åsyn. Mitt i lidandet fick Job ändå tron på en Förlossaren, som han efter döden skall få se ansikte mot ansikte.

Men nu säger Job plötsligt att han redan sett Gud ansikte mot ansikte. ”Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon” (42:5). Vad menar Job med det? Inte hade ju Gud uppenbarat sig inför hans ögon – han hade ju bara hört Gud tala i stormvinden!

Job hade inte sett Gud med sina ögon, utan med sina öron. Det skedde när Gud talade. Guds ord (alltså inte en ”andlig upplevelse”, en dröm eller en syn) hade för Job varit en mötesplats med Herren. Job hade trott på Herren också tidigare och ändå hade hans tro på något sätt varit andrahandsuppgifter, hörsägen. Först i lidandet, medan han brottades med Gud, såg han Herren ansikte mot ansikte.

Många skulle vilja se Gud, men utan lidanden och smärtsam självkännedom. Detta är ändå inte möjligt. Tron kan inte fördjupas eller växa utan dessa två saker. Men lidande och syndamedvetenhet i sig själv är inte nog för få att se Gud. Det som behövs utöver dessa är Guds ord. Det hade Job fått höra, och i det Ordet hade den dolda Guden förhärligat sitt ansikte för honom.

Nu ser Job tillbaka på de mörka månaderna fyllda av lidanden och förstår att Gud hela tiden har varit med honom. Att Gud dolde sitt ansikte, betydde ingalunda att han skulle ha varit frånvarande. Gud har varit Jobs vän hela tiden och följt hans liv med hjärtat fyllt av kärlek. Den vetskapen ger Job frid. Märk att Job får denna frid redan innan Gud ger honom lyckan tillbaka. För att få frid räcker det att ”bara” se Gud.

Gäller inte det här också dig, kära läsare? Många gånger har du kanske upplevt att du förlorar också den sista gnuttan av tro du har, när lidandet bara blir värre. Smärtan har fått dig att kämpa med Gud natt och dag, att klaga inför honom, ropa till honom, anklaga honom. Om du ändå har fortsatt att klamra dig fast vid Guds ord, kan du säkert idag vittna om att även du har ”sett” Herren. Det kan också jag. Smärtans långa nätter var det bästa som någonsin hänt mig, ty i deras mörker fick jag genom Ordet se Jesus ansikte mot ansikte. Lidandets mening är helt enkelt att vi mitt i det möter den levande Herren, har O. Valen-Senstad sagt.

Här ser vi ännu Guds ansikte som i en antik kopparspegel, som en gåtfull bild. Vi ser det inte klart. Att se Jesus i detta livet är alltid förenat med smärta. Men en gång i härligheten får vi se honom ansikte mot ansikte, vi får känna honom fullkomligt och vi kommer själva att bli fullkomligt kända av honom (1 Kor 13:12).

Att acceptera lidandet

Job accepterar livet sådant det är. Svärmeriet vill göra de sista verserna i kapitel 42 till hela bokens huvudsak. Job finner där den rätta formeln för hur man skall handskas med Gud och Satan och med hjälp av detta bli lycklig. Men bokens lärdom finns inte i de sista verserna utan i verserna strax innan: eftersom Job har sett sin Herre vet att han också att han orkar leva med sitt lidande.

”Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. Om än min kropp och min själ försmäktar, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.” Så sade en gång psalmisten Asaf då han måste brottas med sitt ofattbara livsöde (Ps 73:25-26). Också Asaf lärde sig acceptera sitt lidande. Han behövde inget annat än att Herren var med honom, sade han.

Gud har nått sitt mål med oss då vi som Asaf är beredda att mitt i vårt eget lidande säga: Det är nog att ha dig, Jesus. Jag behöver inte något annat. Jag kan leva och dö utan det som jag förlorade, utan det jag inte trodde mig kunna leva utan.

Att kunna avstå från det man förlorat hör till det viktigaste man kan lära sig här i världen. En människa kan nämligen hålla lika krampaktigt fast vid det hon redan har förlorat som vid det hon är rädd för att förlora. Efter en förlust kan man klamra sig fast vid smärtan: den är det enda jag har kvar och från den avstår jag aldrig. Men den som håller fast vid sin förlust kan inte hålla fast vid Jesus. Hon har inte heller någon hand ledig att räcka ut till en medmänniska. Men det tar tid att lära sig att avstå det förflutna: ett år, två år, fem år…

Jag kommer väl ihåg den dag jag igen gjorde en stor upptäckt om mitt eget lidande: det är inte bara en börda som jag måste bära, utan även en gåva som jag kan ge till Jesus och till mina närmaste. Det är så få gåvor som Jesus får av mig. Från en av Elisabeth Elliots böcker lärde jag mig att jag kan liksom linda in mitt lidande i ett paket och räcka det till Frälsaren. Han tar emot ”paketet” som en dyrbar skatt. På detta sätt blir jag fri från känslan att Jesus på något sätt stal min lycka ifrån mig. Nej, jag gav den till honom frivilligt, fastän det skedde i efterskott.

Job ger sin förlorade skatt till himlen där den inte förstörs av mal eller rost. Kanske han på något sätt anar att han kommer att få den tillbaka på den yttersta dagen när han får se sin Förlossare. Dessutom är den tid, som Job fått leva tillsammans med sina barn, den kärlek som han hade fått ta emot och ge, alla minnen av dem – allt detta är ett kapital som ingen någonsin kan ta ifrån honom.

Bibeln säger att kärleken är stark som döden och aldrig förgår (Höga Visan 8:6; 1 Kor 13:8). Inte ens döden kan förstöra kärleken. Den finns i världsalltet lika säkert som att den människa som älskar dig finns – också sedan hon har dött. Ibland måste vi för en tid förlora den vi älskar för att sedan få honom eller henne tillbaka för evigt (Filemon v.15).

Den som tror på uppståndelsen har aldrig slutgiltigt förlorat något eller någon. I den nya skapelsen väntar oss all den kärlek, godhet och skönhet som vi här på jorden fick uppleva men sedan förlorade. Här måste vi kämpa för att kunna älska och förstå en annan människa och förlåta henne hennes brister. I den nya skapelsen får vi se våra kära ansikte mot ansikte och känna dem sådana de är – utan missförstånd (1 Kor 13:12). På så sätt ger Jesus oss, inte bara dubbelt, utan hundrafalt igen det som vi har lagt i hans händer.

På en döende människa kan man se om hon har sin skatt i himlen eller på jorden. Om den kristnes skatt finns här och om Jesus endast är en andrahands bekant så är döden ingenting annat än en fiende. Men om Jesus genom lidandets Jakobskamp har blivit en nära vän då betyder döden att vi ansikte mot ansikte får möta honom med vilken vi tidigare bara haft ”telefonkontakt”. Att komma hem. Att komma till en famn.

Vem hade rätt?

Saken är ännu inte slutbehandlad. Job har sagt sitt sista ord, men Gud har ännu en ”gås oplockad” med Elifas, Bildad och Sofar. Situationen tar en överraskande vändning: Job var den första som fick sitta på de anklagades bänk, sedan Gud – nu får huvudvittnena sätta sig där, eller borde vi kalla dem nämndemän. Domaren förkunnar ”boven i dramat” för oskyldig och nämndemännen skyldiga. Hela rättegången vänds upp och ned.

”När Herren hade talat så till Job sade han till Elifas från Teman: ”Jag är vred på dig och dina båda vänner. Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job.” (42:7)

De tre hade trott sig försvara Gud när de anklagade Job. Plötsligt märker de att de själva är föremål för Guds vrede. Däremot förkunnar Gud klart och tydligt att Job talade riktigt om honom. Hur kan detta vara möjligt – nyss hade ju Herren sagt att Job dolde honom med sitt meningslösa prat. ”Gud vredgas på dem som hade försvarat honom, och han som gått ut i bittra anklagelser har nu rätt! Naturligtvis hade han inte rätt i det han sade, men han hade rätt att säga det” (Leif Andersen).

Inte i något skede vredgas Gud på Job, fastän han förebrår honom för hans dåraktiga tal. Job har nämligen hela tiden haft den rätta Gudsbilden, d.v.s. rätt tro på Gud, fastän den tidvis var svag. Job klamrade sig fast vid Herren och hans löften. Däremot vredgas Gud på vännerna, eftersom de har en orätt Gudsbild. Lägg märke till att Gud inte säger till dem: ”Ni talade orätt om lidandet” utan: ”Ni talade orätt om mig.”

Vad hade då vännerna sagt om Gud som stred mot sanningen? De hade ju talat och talat och talat om hans rättvisa, hans kraft och hans makt… Gud var ändå inte för dem en Gud som rättfärdiggör den ogudaktige – också en sådan ogudaktig som i sitt lidande inte kan låta bli att anklaga Gud. Nej, ordet ”ogudaktig” var för dem endast ett skällsord. För Jobs vänner var Gud inte heller någon fördold Gud som ger sina barn även lidande. Deras gud var en förnuftig allmänreligiös gudom som välsignar de fromma och straffar de gudlösa.

Det är fråga om samma gud som farisén bad till i templet: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra… Jag fastar två gånger i veckan…” (Luk 18:9-14). En felaktig Gudsbild är grunden och roten till all orätt lära. Det är orsaken till att det i vännernas tro inte finns rum för Guds ord, för syndabekännelse, för offer, för bön, för en Försvarare i höjden eller för Förlossaren. Precis sådan är den gud som liberalteologerna med sina profeter är i full färd med att marknadsföra för kyrkfolket.

I ljuset av allt detta kan jag omöjligt förstå varför vår tids kristna ringaktar den rätta läran och istället lyfter fram olika ”andliga” upplevelser. Så länge man föraktar läran, finns det inga garantier för att upplevelserna inte kommer från en annan kristus och en annan ande än Bibelns. Om vi förlorar läran, förlorar vi även Jesus och frälsningen – så enkelt är det. Vännerna skulle aldrig ha kommit till himlen på sin härlighetsteologi.

Vännernas felaktiga tro på en falsk gud bar inte heller sådan frukt som en rätt tro skulle ha burit: kärlek och tröst för en lidande medmänniska. Istället för att trösta stackars Job med ett sant Guds ord, plågade Elifas, Bildad och Sofar honom med sin härlighetsteologi. Hur många av Guds barn utsätts inte varje dag för denna orätt! Istället för att förkunna den fördolde Guden för dem, trugar man på dem tomma löften om tillfrisknande och helande. Den orätta teologins lärare har ett stort ansvar. Slutet på Jobs bok borde få dem att frukta Guds dom.

En ställföreträdare måste dö för att vännerna skall få sina synder förlåtna. Sju tjurar och sju baggar måste offras för deras synder. Sju är ju i Bibeln fullkomlighetens tal och syftar på det fullkomliga Offret.

Jobs olyckor är i viss mening en verklig lottovinst för hans vänner och blir dem till sann hjälp. Genom dem får vännerna inse sanningen om sig själva och om sin felaktiga Gudsbild. Genom dem öppnas även för dem vägen bort från Guds vrede in i syndernas förlåtelse och en rätt tro.

Har du någonsin tänkt på att ditt lidande kan vara en lottovinst för dina vänner…?

FRÅGOR TILL KAPITEL 9

• Samtala utifrån det här kapitlet om vi har rätt att anklaga Gud eller inte.

• I vilka frågor hade Job sist och slutligen haft rätt och vilka hade han haft fel?

• Vad menade Job när han sade att han hade sett Gud?

• Vad var det som gjorde att Job sist och slutligen kunde acceptera sin förlust?

• Vad måste till för att du skulle kunna acceptera din förlust?

• Hur blir den människas öde som inte kan avstå från det hon redan förlorat?

• I vilka frågor hade Jobs vänner fel?

• Är du av annan åsikt om någonting i det här kapitlet än författaren till boken? Vilken fråga i så fall?

• Vad har speciellt rört ditt hjärta i det här kapitlet?

***