8. TILL SLUT SVARAR HERREN

Guds röst mitt i stormen

”Herren svarade Job ur stormen” (38:1). Slutligen kommer alltså den stund när Gud slutar tiga och börjar tala. Stormen har tagit Jobs barn ifrån honom – och nu hörs den Allsmäktiges röst ur stormen. Vad innebär det när det sägs att Herren talar till Job ur stormen? Det betyder att han talar genom den allmänna uppenbarelsen (i detta fall naturen). Job ”hör” inte Herrens röst fysiskt med sina öron eller läser hans ord med sina ögon. Han förstår Herrens tal då han betraktar naturfenomen.

Man kan alltså verkligen höra och se Guds röst i naturen. Paulus säger att det inte på den yttersta dagen finns någon ursäkt för de människor som inte trodde på Gud – världens Skapare har nämligen hela tiden varit synlig i sin skapelse (Rom 1:19-20). Man kan lära sig mycket om tillverkaren genom att undersöka hans verk. Människan kan till exempel dra den slutsatsen av Skaparens verk att han är klok och stark. Det är in i ett sådant slutsatsarbete som Gud nu leder sin tjänare Job.

Även Nya testamentet berättar hur Herren talade ur stormen. ”Lugn, det är jag, var inte rädda.” sade Jesus när han kom gående på vattnet till sina lärjungar, som hade kämpat nio timmar i stormen (Mark 6:50). Herren besparar inte sina närmaste från stormen, men förr eller senare kommer han till dem mitt i den när de ropar på hjälp. Så kom han också till Job.

Korsförhör

Guds tal i Jobs bok innebär att även Domaren träder in i rättssalen. Job har väntat på Domaren medan han med valkiga nävar klamrat sig fast vid hoppet att när Domaren kommer, börjar han processen med att förklara sin tjänare oskyldig.

Men hur går det? Herren talar visserligen, men i stället för att trösta eller försvara Job, ställer han honom inför ett strängt korsförhör. Job hamnar själv inför tinget på den åtalades bänk. Frågorna haglar över honom – ungefär nittio stycken. Om och om igen frågar Gud: Var? Vem? Och du?

Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar! Var var du när jag lade jordens grund? … Vem bestämde dess mått? … Var fick dess grundvalar fäste? (38:3-6)

Bibelns Gud är en frågande Gud. ”Var är du?” ”Var är din broder Abel?” ”Vill också ni gå bort?” ”Har du mig kär?” ”Varför gråter du, vem söker du?” – sådana frågor ställer han även till oss. Gud vet att människan kan låta en predikan gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Men om någon ställer en fråga till henne, måste hon tänka själv.

Egentligen väntar sig inte Gud något svar av Job. Han vet själv mycket väl att Job inte har annat att säga än ”jag vet inte”, ”jag kan inte”. Herren visar med hjälp av sina frågor Job sin vishet, genom vilken han har skapat världen och dess lagbundenheter. Världsalltet är inget kaos utan ett kosmos – vacker och ändamålsenlig in i minsta detalj.

Vår tids vetenskap kan svara på många frågor som Job inte visste svaret på. Vi förstår hur regnet, isen och molnen uppstår. Men i stället för varje besvarad fråga har vi fått tio nya frågor som ännu väntar på svar. Ingen förnuftig människa föreställer sig längre att tillnärmelsevis alla olösta problem inom mikro- och makrokosmos någonsin kommer att lösas.

Jobs bok talar inte om något annat under än naturens under, men de beskrivs i stället sällsynt vackert. För det är sant att världsalltet är fullt av underverk. Vi kan tänka oss den fantastiska dator som ingår i varje levande cell. Och hur mycket nytt är det inte som varje år upptäcks både om den stora rymden och om de mikroskopiska generna! Alla dessa under vittnar också för vår tids människor obestridligt om Skaparens existens och vishet.

Gud upprätthåller också sin värld och tar hand om alla skapade verk, från lejonens mat till stengeten då hon skall föda. Om strutsen är så dum att den inte bryr sig om sina avkomlingar, så har Gud ändå ordnat artens fortbestånd: ökensanden ruvar dess ägg.

I sitt första tal talar Gud om världens skapelse (38:4-7), om havet och ljuset (8-21), om vädret och himlakropparna (22-38) och till slut om olika djur (39:1-33).

Jobs mun täpps till

Efter sitt första tal, följer följande diskussion mellan Herren och Job:

Så svarade Herren Job och sade: Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud! Job svarade Herren och sade: Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen. En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.(39:34-38*)

Här får vi lust att säga: ”O, Herre, varför visade du inte ens en liten smula medlidande med ditt barn som lidit så mycket? Hur kan du vara så oempatisk mot honom? Om din avsikt var att täppa till munnen på Job, lyckades du mer än väl. Tvingar du nu Job att ta tillbaka alla sina tio tal? Sker här nu det som han hela tiden fruktade för – att man helt enkelt inte kan diskutera med dig. Du är ju kapabel att med våld tvinga fram en bekännelse av din motståndare!”

Job kan inte längre komma inför Gud som en furste (jfr 31:37), han har i sina egna ögon blivit ringa och liten. Men Gud ger ännu inte med sig utan fortsätter med korsförhöret.

Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar. Vill du sätta min rättvisa i fråga, förklara mig skyldig för att själv bli frikänd? (40:2-3)

Ännu en gång är vi i rättssalen. Ännu en gång frågas det vem som hade rätt, människan eller Gud. Sist och slutligen varken kan eller får människan ställa sig som domare över Gud, hur mycket hon än har fått lida. Det är orätt att anklaga Gud. Jesus visade det ”rätta” sättet att lida. Också han bad att få bli förskonad från lidandet, men accepterade sedan Guds vilja (Luk 22:42). Också han ropade i sin nöd ”varför?” men anklagade inte Gud med ett endaste ord (Matt 27:46).

Huruvida någon av oss arvsyndare någonsin kan lida på det sätt som Jesus gjorde är en annan fråga. Job kunde det inte, fastän han var en speciellt from man. Det är alltså lika sant att man inte får tala illa om Gud eller dra honom inför rätta, som att det är bättre att kritisera honom och dra honom inför rätta än att med en fasad av fromhet acceptera sitt öde!

För att verkligen möta Gud måste vi se vår egen skuld. Herren måste få tala till vårt samvete om det som är orätt i vårt liv – annars har vi inte öron att höra hans ”egentliga tilltal” d.v.s. evangeliet. Vår tids människa vill ha en gud som ”förstår” den som lider, stryker henne över huvudet och som under inga omständigheter säger något negativt åt henne. Nej, inte ens detta är nog. Gud borde helst böja sitt huvud inför världens lidanden och be om ursäkt för att han inte har gjort bättre ifrån sig..

Så gör inte Jobs Gud. Han vet att bara två vägar leder vidare från lidandet: bitterhetens väg och växandets väg. På växandets väg kan bara den gå som har gått med på att möta sitt verkliga jag – det som lidandet har blottat för henne. På växandets väg lär sig människan att allt klarare se varför hon behöver en Försvarare och en Förlossare.

Därför skonar Gud inte heller Job. Han drar honom inför rätta och inte bara det; han för honom också in i en brottningsmatch – där gäller det att se till så att inte kläderna trasslar in sig i brottarens fötter. Nu går Job till sin egen Jakobskamp med Gud, och Gud slår ut honom fullständigt redan i första ronden...

Guds andra tal

I sitt första tal hade Gud uppenbarat sin vishet. I sitt andra tal visar han Job sin stora kraft. Han gör det genom att tala om flodhästen och krokodilen som var de mest otämjbara och starka djur man kände till på Jobs tid. De väckte skräck och rädsla eftersom man inte med den tidens metoder kunde fånga dem, än mindre tämja dem.

Vissa Bibeltolkare vill se Guds tal om flodhästen och krokodilen symboliskt, de betyder enligt dessa något annat än vanliga djur. Det hebreiska ordet för krokodil, Leviathan, kan nämligen också syfta på draken, som Gud enligt Mellanösterns myter fördrev från världen på skapelsens dag. Behemot, flodhästen, kan också stå för ett mytiskt, urtida odjur.

Kunde alltså Behemot och Leviathan vara täcknamn för Satan? Satan kallas verkligen i Bibeln för drake eller orm ända från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken. Guds tal till Job ger emellertid inte för handen att han skulle tala om dessa två stora varelser i negativ ton. Tvärtom, berömmer han deras styrka och otämjbara natur från huvud till svans.

Genom att tala om krokodilen och flodhästen vill Gud snarare för Job poängtera sin egen kraft som är ännu mer otämjbar än naturens. Det som människan inte rår på, kan Skaparen ändå befalla över. Job kunde ingenting åt den tornado som tog ifrån honom hans barn. Vi här i Japan måste frukta både tyfoner och jordbävningar. Ingen kan göra något åt dem – utom Gud.

Gud frågar: Kan du, Job, fånga en krokodil? Kan du göra den till en tjänare eller en lekkamrat? Om inte Job kan tämja ens en krokodil, hur tror han då att han kan ”tämja” Gud?

Se, den som hoppas på seger blir besviken, redan vid åsynen av honom är han slagen. Ingen är så dumdristig att han retar denne. Vem är då den som vågar sätta sig upp mot mig? Vem har givit mig något som jag måste betala igen? Mitt är allt som finns under himlen. (40:28-41:2**)

Ingen kan bestå inför Gud. Ingen kan kräva någonting av honom. Gud behöver inte ersätta människan för något, eftersom hon alltid står i skuld till honom. Inte ens med ett fromt liv kan man köpslå med Gud. Man kan inte kräva att han skall bevara sina barn från frestelser och olyckor, hur uppriktiga och oklanderliga de än må ha varit.

Det är som om Gud skulle fråga också av oss genom denna text: Kan du göra något åt tillvarons ”odjur” (som förr kallades fördärvsmakter): djävulen, världen, ditt eget kött, ditt lidande, din död, ditt eviga väl eller ve...? Jag, din Gud, är ännu mera skrämmande, ännu starkare än allt detta och jag är den ende som kan ”tämja” dem.

Ändå gick denne samme Gud med på att dela människors villkor, blev en slav som leddes i band. Man köpslog om honom och ett spjut stacks i hans sida.

Brukar fiskarlag köpslå om honom…? Kan du fylla hans hud med harpuner och hans huvud med kastspjut? (40:25-26**)

Så slutar Herrens andra tal – i lovord till krokodilen.

Vad svarar Gud?

Hur är det, får Job svar av Gud på någon enda av sina frågor? Får han veta varför hans lycka togs ifrån honom? Eller visar sig Gud slutligen vara en tyrann som helt enkelt befaller sina underlydande att hålla mun? Blir Guds sista ord hans makt?

Vi ser att Gud inte med ett endaste litet ord nämner den stackars Jobs katastrofer. Han berättar inte om vadslagningen med Satan där Guds ära och meningen med hans skapelseverk stod på spel. Gud förklarar sig inte, han försvarar sig inte, han slätar inte över. Han håller två tal om naturens under, det är allt.

Och ändå får Job svar.

För det första klarnar det för Job att Gud hela tiden har haft en plan som han följt. Vi kommer ihåg att det första Gud gjorde var att ställa Job denna fråga: ”Vem är du som höljer min visa plan i mörker med ord utan förnuft?” (38:2).

Ordet ”plan” hör till de svårtolkade uttrycken i Jobs bok. I Folkbibeln används ordet ”råd” och i 1917 års översättning används ordet ”insikt”. (På japanska används t o m ”försyn”) Vad är det alltså som Herren avser när han säger att Job med sina tal fördunklat Guds plan? Det att han har tolkat Guds plan fel.

Vilken var då Guds plan för Job och hans familj? Innebar den planen inte olyckan som träffade dem – alla dessa tre katastrofer som drabbade dem med Guds tillåtelse!

Nu säger Gud att Job med sitt tal skymmer Guds plan, råd och insikt. Han påstod nämligen att Gud handlat mot honom i vrede, inte i kärlek. Job tolkade ju den prövning Gud gav honom som ett uttryck för hans vrede. Detta var hans stora misstag.

Du gav mig livet, du visade mig godhet, din omsorg bevarade mig vid liv. Men vad du hade i sinnet var detta, jag vet vilka planer du hyste. (10:12-13)

Job hade alltså hela tiden trott på Guds plan, men när olyckorna drabbade honom kunde han inte längre lita på att planen var uppgjord i kärlek. Där misstog han sig. Kära läsare, är inte detta också vårt stora misstag? När vi i vår smärta ropar ut och anklagar Gud för att inte älska oss utan hata oss, är det att hölja hans plan för oss i mörker.

Gud lät det ske, det som drabbade Job och hans barn, det som drabbade dig och mig därför att han vill föra oss fram till målet i himlen. Därför är hans plan för oss inte ond utan god. Vi måste hålla fast vid denna sanning oberoende av vad som sker. Om det hade funnits ett lättare sätt att föra Job och hans barn / dig och dina barn fram till målet, himlen, skulle Gud alldeles säkert ha använt sig av det. Men han såg ingen annan råd än detta lidande – och det priset är inte för dyrt att betala för evig salighet.

Efter Jesus vet vi med full säkerhet att Gud handlar enligt sin goda plan och ger åt sina egna allt vad de behöver. Om han tar ifrån oss något innebär det alltså att vi inte behöver detta ”något”.

Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? (Rom 8:32)

Ännu en gång: Hur kan Job veta att Guds plan för hans familj var uppgjord i kärlek – ordet kärlek nämns ju inte en enda gång i Jobs bok. Vännerna, Job, Elihu och Gud själv, alla talar de bara om Guds vishet och makt. Ingen talar om kärlek. Eller gör de...?

Job nämner kärleken två gånger, en gång i samband med en mänsklig relation, en annan gång i samband med relationen till Gud. ”Liv och nåd beskärde du mig” (10:12*). Ordet ”nåd” är på hebreiska ”hesed” och det kan översättas även med uttrycken ”trofasthet”, ”barmhärtighet”, ”kärlek” och ”godhet” (jfr Bibel 2000). Nämnda vers visar att Job hade litat på Guds barmhärtighet och kärlek under de goda dagarna.

Guds kärlek till Job hade tidigare varit synlig i Guds beskydd över honom och hans familj. Sådan kärlek hade det varit lätt att tro på. Men kunde också det som för oss ter sig outhärdligt svårt vara kärlek? Kunde också ”allvarlig nåd” vara Guds kärlek till oss? Just på denna fråga får Job ett nytt svar från Gud.

Gud låter exempel ur naturens bok välla fram inför Jobs ögon. Job ser att Guds omsorg om sin värld är mycket underbarare än han någonsin kunnat ana. Låt oss ta korpens ungar som exempel.

Vem skaffar mat åt korpen när dess ungar ropar till Gud och skriker av hunger? (39:3)

Gud i sin höghet matar alltså egenhändigt till och med korpens ungar. Av detta och andra liknande exempel gör Job den stora upptäckt som Jesus bekräftar tusen femhundra år senare:

Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? (Luk 12:24-25) (Eller sina barns livslängd? MJ:s anmärkning.)

Korpen är i Bibeln en symbol för Guds omsorg. Det är den första fågel som nämns i den Heliga skrift – ”spejaren” från Noas ark. Korparna förde mat åt Elia i öknen. I övrigt är ju inte korpen särskilt omtyckt - ändå har Gud omsorg till och med om denna asfågels ungar!

Job drar säkert ungefär följande slutsats: ”Om Gud har omsorg om hela naturen ända från korpens ungar, skulle han då inte ha haft omsorg om mina barn? Han hade en god plan för mig och mina barn. Gud handlade i kärlek till oss också då när han lät olyckan drabba oss. Så här borde jag ha trott hela tiden.”

Jag har utgående från dessa verser skrivit i min egen dagbok: ”Herre, du bryr dig om korpens ungar och Jobs ungar och Janatuinens ungar.” Kära läsare, lägg till ditt eget och dina närmastes namn i denna förteckning. Jesu död har bevisat att det inte finns en enda människa i världen som inte skulle vara i Guds omsorg – ännu så mycket mer om hon är döpt i Jesu namn.

FRÅGOR TILL KAPITEL 8

• Vad anser du om påståendet i boken att Herren talade till Job genom naturen och inte genom någon röst som hördes från himlen?

• Varför ställde Herren hundra nya frågor till Job i stället för att svara på hans frågor?

• Varför talade inte Herren för Job om vilka orsakerna var till att han måste lida?

• Varför strök inte Herren den här mannen som lidit så mycket över huvudet, utan i stället täppte han till munnen på honom?

• Utifrån Jesu exempel hittar vi ett rätt och helt syndfritt sätt att förhålla sig till lidande. Vilket?

• Vilket svar från Gud var det som gav Job fred i hjärtat?

• Är du av annan åsikt om någonting i det här kapitlet än författaren till boken? Vilken fråga i så fall?

• Vad har speciellt rört ditt hjärta i det här kapitlet?

***