6. JAG VET ATT MIN FÖRLOSSARE LEVER
I lidandet förändras Jobs tro. I detta kapitel följer vi den kamp som pågår i hans hjärta mellan hopp och hopplöshet, mellan tro och tvivel. Frågan gäller framförallt Gudsbilden: Hurudan är den Allsmäktige, som Job hade hållit som sin bästa vän, men som nu behandlade honom som sin värsta fiende...?
Job anfäktas
Som vi redan har sett, verkade Jobs tro till en början vara orubblig. Han kunde lova Herrens namn, fastän han hade mist sin egendom, sina barn och sin hälsa. I striden om Jobs tro vann alltså Gud första ronden mot Satan.
Kanske skulle Job ha orkat fortsätta lova Herrens namn, ifall inte följande tre saker hade hänt: sjukdom tärde på krafterna, Gud dolde sitt ansikte och vännerna började anklaga Job.
Det att Gud döljer sitt ansikte för sitt lidande barn har man i religiöst språkbruk vanligen kallat ”anfäktelse”. Förut skrev reformationens och ortodoxins dogmatiker mycket om detta ämne; numera är det knappt någon alls som talar om det.
Anfäktelse innebär att Gud helt tar ifrån sina barn glädjen och friden. Upplevelsen av Guds hjälp och närvaro försvinner. Hoppet försvinner. Man ser inte längre Guds kärlek. Människan ser endast ryggen av Gud, som Luther uttryckte det. Hon ser en kall, bortvänd, likgiltig rygg. Hon börjar tvivla på Guds godhet – är han när allt kommer omkring kanske en ond Gud. Men om Gud visar sig vara ond, är det värre än att mista egendom, barn och hälsa. Då är ju hela världsalltet ett enda kaos fyllt av mörker.
En människa som är i anfäktelse börjar ofta längta efter döden. Hon kan inte hjälpa det. Så gör även Job. Många gånger ber han Gud ta hans liv.
Att Gud gick med på att krossa mig, lyfte handen och gjorde slut på mig. (6:9)
Ett tecken på Jobs tro är att han inte i något skede planerar självmord. Tvärtom – han motsätter sig klart ett förslag i den riktningen från sin hustru. Job vet att Gud har gett honom livet och att han inte har rätt att för egen hand avsluta det (10:12). Att denna man orkar fortsätta leva också efter att ha förlorat allt, vittnar tydligare än ord om hans tro på Gud.
Vad skulle ha hänt ifall Job hade begått självmord? För det första skulle hans närmaste ha blivit tvungna att leva med denna fruktansvärda smärta och självförebråelse hela resten av sina liv. För det andra skulle Gud ha förlorat sitt vad med Satan och samtidigt en rond i det kosmiska kriget. Men vad gäller Jobs frälsning eller förtappelse hade vi inte heller i det fallet kunnat fälla någon dom. Förtvivlan är inte en synd som för till förtappelse såsom otro gör. Många begår självmord i förtvivlan och depression utan att helt vara vid sina sinnens fulla bruk. Om en sådan människa dör i tro på Jesus, blir hon frälst liksom alla andra syndare. Hustruns uppmaning till Job att förbanna Gud förefaller ändå syfta på en önskan att hennes make skulle överge sin tro. Utan tro kommer naturligtvis ingen till himlen, utan till förtappelse.
Gud döljer alltså sitt ansikte för Job och tiger... Föreställ dig att den som är dig kärast på jorden plötsligt skulle vända bort sitt ansikte och inte längre skulle vilja se dig. Hur skulle det kännas?
På flera platser i Bibeln finns uttrycket ”Guds ansikte”. I Herrens välsignelse nämns det hela två gånger: ”Låt ditt ansikte lysa över oss. Vänd ditt ansikte till oss.” Guds välsignelse är just detta att Gud ser på oss och låter sitt ansikte lysa så att vi kan se det.
Helvetet kallas i Bibeln ”evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte” (2 Thess 1:9). Det är en försmak av helvetet när Gud döljer sitt ansikte för oss. Jesus blev tvungen att uppleva detta helvete, han bad ju på korset med ord ur psalm 69: ”Dölj inte ditt ansikte för din tjänare, jag är i nöd…” (Ps 69:18). Den nya skapelsens sällhet är att ”de skall se hans ansikte” – Guds ansikte (Upp 22:4). Och nu hade Job förlorat detta ansikte ur sin åsyn. ”Varför döljer du ditt ansikte och räknar mig som din fiende?” frågar han i förtvivlan (13:24).
Då Gud döljer sitt rätta ansikte, börjar en anfäktad människa föreställa sig det annorlunda än det är: illvilligt, nyckfullt och skrämmande... Gudsbilden riskeras att förändras. Hos Gud, som är ljus och i vilken inget mörker finns, tycks avslöjas en ”mörk sida”. Även Job föreställer sig att Guds blick hela tiden bevakar honom.
När skall du vända blicken ifrån mig, låta mig vara medan jag hämtar andan? (7:19)
Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig. (30:20)
Det som i normala fall är den kristnes största glädje – vetskapen om att Gud alltid följer henne med sin blick – har för Job förvandlats till något att vara rädd för. Han vet ju inte längre vilka ondskefulla planer Gud i sitt stilla sinne hyser för honom. Detta är ändå inte ett tecken på otro, vilket vännerna tror. Det är ett tecken på anfäktelse.
Varken Job eller hans vänner vet att anfäktelse är ett uttryck för Guds förtroende och kärlek. Herren är närmare sitt barn i ångestens mörker än någonsin annars. Hans närvaro är något som man då bara måste tro på, eftersom man inte kan se, höra eller känna den. Tron styrks ändå mest just då när Gud är tyst.
Jesu anfäktelse var annorlunda. Inför honom teg Gud på grund av sitt hat, inte på grund av sin kärlek. För Jesus dolde han sitt ansikte därför att våra synder dolde det för honom. I det mörker som omgav Jesus fanns inte Gud utan Satan. Det samma kommer en gång att drabba dem som hamnar i helvetet.
Job besluter sig för att ropa ut sin smärta
Vad kan då en anfäktad människa göra? Alternativen är få. Jobs vänner företräder den åsikten att hon bara skall bita ihop tänderna och utstå sitt lidande utan att klaga. Helst skall man försöka låta bli att tänka på hela saken och glömma. Det här är ändå bara en skenbar lösning eftersom en människa som är gripen av förtvivlan inte kan utestänga bittra tankar. Alternativen är alltså: håller jag ångesten för mig själv eller skall jag nämna den högt?
Till vännernas förskräckelse väljer Job det senare alternativet:
Därför lägger jag inte band på mig, jag vill ge ord åt min smärta, klaga i min bittra förtvivlan. (7:11)
Den som biter ihop tänderna och inte klagar inför vare sig människor eller Gud, väljer fariséns väg. Det yttre och det inre motsvarar snart inte mera varandra. Ansiktet kan till och med le, fastän bitterheten gnager i hjärtat. Värst blir det om en människa på grund av detta lögnaktiga levnadssätt förlorar kontakten till sig själv, och vet snart inte vad och vem hon egentligen är. En sådan människa kanske tror sig uppriktigt vara from och en som utan att knota böjer sig under Guds vilja. Ofta dömer hon dessutom andra som inte gör detta.
Missförstå mig inte – det skulle naturligtvis vara bäst ifall vi kunde nöja oss med Guds vilja, vilken den än må vara. Det alternativet kan vi emellertid inte utan vidare välja, vi som bär på arvsynd. När anfäktelsen kommer, reser sig oundvikligen vårt hjärta i revolt mot Gud. Frågan är bara, vad vi gör med detta uppror: döljer vi det eller ropar vi ut det.
En bitter bön
Job besluter sig för att offentligt ropa ut sin smärta, fastän ingen skulle lyssna. Och medan Job talar, sker det första undret: Då Job utgjuter sin smärta förvandlas hans rop då och då till bön. Mitt i hans klagan dyker ordet ”du” upp, vilket visar att han hela tiden också talar till Gud. Upprorsmannen Job vet i sitt hjärtas djup att Gud är inom hörhåll – trots allt.
Och ändå, ändå – kan man kalla denna utgjutelse för bön?
Jag tynar bort… Lämna mig i fred, mitt liv är bara en vindil… När skall du vända blicken från mig, låta mig vara medan jag hämtar andan? Om jag har syndat, vad gör det dig, du människornas bevakare? (7:16-20)
Du som skapat mig med dina egna händer, du störtar mig nu i fördärvet… Du gav mig livet, du visade mig godhet, din omsorg bevarade mig vid liv. Men vad du hade i sinnet var detta, jag vet vilka planer du hyste. (10:8-13)
Bön är det att vi kommer inför Jesus sådana som vi är och berättar för honom hur vi har det och hur vi känner det. Inför honom behöver vi inte visa upp en förskönad upplaga av vår livssituation och våra känslor. Job ropar Gud ”rakt i ansiktet” hur han känner det och vad han tänker om Gud. Om och om igen riktar han sina ord till Gud, inte bara till sina vänner. Ännu i det sista försvarstalet finner vi Jobs bön: ”Den Allsmäktige må svara mig” (31:35, se även 13:20-14:22; 16:6-8; 17:3-4; 30:20-23).
I sin smärta söker sig Job inte bort från Gud utan mot Gud. Det är tro. Otron tar sig inte i första hand uttryck i vad vi säger till Gud, utan i att vi inte längre säger någonting till honom. Det är anmärkningsvärt att vännerna, som på alla sätt försvarar Gud, inte ber en enda bön – vare sig för sig själva eller för Job.
Ja, vi prisar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet, och ni har sett hur Herren lät det sluta, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet. (Jak 5:11)
Det här är enda gången som Job nämns i Nya testamentet. Job var inte tålmodig men han var uthållig. Hur kom denna uthållighet i uttryck? I det att han inte gick bort från Gud. När han inte längre kunde prisa Gud, klagade han, men han gick inte bort från Herrens närhet. Därför prisar Jakob Job salig.
En försvarare i höjden
I kapitel 16 finns en hjärtskärande skildring av det elände som Gud har försatt Job i. Job har redan tidigare klagat på att Gud använder honom som måltavla för sina giftpilar (6:4; 7:20). Nu återkommer han till samma ämne.
Men nu har han uttömt all min kraft, du har ödelagt hela mitt hus. Du har fjättrat mig, det har blivit mitt vittnesbörd. Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig… Gud utlämnar mig åt de ogudaktiga och kastar mig i de ondas händer. Jag satt i trygghet, då krossade han mig, han grep mig i nacken och slog mig i bitar, han gjorde mig till sin måltavla, han skjuter pilar från alla sidor, genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla häller han ut på marken. Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare. (16:7-14**)
I Kina hände det under kriget att de japanska ockupanterna höll levande människor som måltavlor när de övningssköt eller tränade med bajonetter. Jag såg en gång ett TV-program där en fransk journalist berättade om detta – han hade själv varit på ort och ställe. Mannen konstaterade: ”Japanerna var inte människor utan barbarer.” (Det är förfärligt när dylika fakta avslöjas i ett för mig så kärt folks historia!)
Och nu ser Gud ut att vara precis likadan för Job som japanerna var för kineserna under kriget - en barbar. Gud ställer upp stackars Job mot väggen som måltavla för sina pilar. Det förfärliga i allt detta är att Job har alldeles rätt – det är Herren och ingen annan som handlar så med honom!
Och ändå – mitt i denna fruktansvärda smärta, i detta bottenlösa mörker, där Gud illa tilltygar Job, föds det i Jobs hjärta en ny tro och ett nytt hopp. Den man som blev till måltavla ser sitt blod flyta ner på marken. Han kanske känner till berättelsen om Abels död och om hur Gud sade till Kain: ”Din brors blod ropar till mig från marken” (1 Mos 4:10).
Nu ropar Job: ”Täck inte över mitt blod, o jord! Låt dess rop aldrig tystna!” (16:18). Men anta att blodsutgjutaren inte är en avundsjuk bror utan Allsmäktig Gud – vem skall man då vända sig till? Hoppet som tidigare glimmat till i Jobs tankar får nu en tydlig form: ”Ja, i himlen har jag mitt vittne, i höjden min förespråkare” (16:19). I himlen finns en försvarare som inte glömmer bort det blod Job utgjutit, utan kommer till hans hjälp.
Den hebreiska texten är på detta ställe svårtolkad och min sakkunskap räcker inte till för att avgöra exakt hur den borde översättas. I varje fall kommer det tydligt fram i texten att Job tror på – eller snarare hoppas på – en medlare, Messias.
Mina vänner hånar mig bara, jag vänder mig till Gud med min gråt. Må han försvara en dödlig inför Gud, så som en människa försvarar en annan. (16:20-21)
Gud mot Gud – det nya förbundets medlare Jesus, vars blod talar bättre än Abels blod (Hebr 12:24). En försvarare hos Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig (1 Joh 2:1). Så föds i Jobs hjärta en Messiastro mitt i förtvivlans ögonblick. Gud är inte längre bara en fiende som tilltygar en illa och skjuter pilar. Han är också den som försvarar sina egna.
Kära läsare, behövde du en Försvarare innan du mötte anfäktelser och blev måltavla för smärtans pilar? Innan människorna övergav dig och dina ögon tårades? Var det inte först då som du förstod att Jesus är också din försvarare i himlen på Faderns högra sida? Han visar Fadern sina sår när dina lidanden, ditt samvete och andra människor anklagar dig.
Jesus fick sina sår när han ställde sig som måltavla för Guds vredes pilar så att du kunde besparas från den vreden. Därför talar Jesu utgjutna blod starkare än Abels eller Jobs blod.
Så fick alltså Job uppleva en glimt av tro mitt i missmodet. Han fick uppleva en stund av förklarad sorg. Det är just detta som tron handlar om: tårfyllda ögon ser upp mot den Gud som har slagit sitt barn med sår på sår. Sedan kommer missmodet igen. Smärtan väller in i hjärtat liksom vågsvallet mot havsstranden, om och om igen.
I nästa kapitel ser vi en lika förtvivlad Job som förut. ”Min livskraft är bruten, mina dagar är till ända, graven väntar mig” (17:1). Det känns som om inga framsteg har gjorts trots allt. Och ändå, utan att Job förstår det själv, är varje smärtans våg en aning mindre än den föregående...
Uppståndelsetro
I Jobs bok finner vi en för Gamla testamentet sällsynt tro på kroppens uppståndelse. Den finns ändå inte där färdig utan växer fram i takt med smärtan. I början har Job på denna punkt samma teologi som alla andra på den tiden: Guds välsignelse eller förbannelse upplever man här i detta liv. Efter detta finns bara en skugglik tillvaro i dödsriket, ett statiskt tillstånd där ingenting händer.
Där rasar inte de onda mer, där får de trötta vila, fångarna har fått ro och hör inte längre fogden ryta. Där är både hög och låg, slaven är fri från sin herre. (3:17-19)
Molnet löses upp och försvinner, den som går ner i dödsriket kommer inte åter, aldrig kommer han hem igen, hans plats känner inte till honom mer. (7:9-10)
… landet där natt och kaos härskar, där ljuset är ogenomträngligt mörker. (10:22)
Samtidigt som Jobs Messiastro förtydligas, klarnar även uppfattningen om det eviga livet. I denna utveckling är kapitel 14 centralt. Det är som om Job plötsligt började tro på möjligheten till kroppens uppståndelse tvärtemot dåtida rådande uppfattning och sitt eget sunda förnuft. Först säger han något som kan tolkas som om att de döda vaknar till liv när himlarna försvunnit:
Men när en man dör, ligger han där… Först när inte himlen mer finns, vaknar hon och reser sig från sin sömn. (14:10-12**)
Därefter inser Job att dödsriket i själva verket kanske är ett slags väntrum. Därifrån skulle människan, försonad med Gud, återvända till livet.
O, att du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig till dess att din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig! Kan en människa få liv igen som en gång dött?… Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk. Fastän du nu räknar mina steg, skall du inte ge akt på min synd. (14:13-16**)
Vi människor är så fästa vid denna värld att vi av naturen tänker på samma sätt som Jobs samtida: lyckan måste upplevas här på jorden eller inte alls. Himlen är för långt borta – finns den över huvud taget alls? Nej, Guds välsignelse är det att jag här på jorden får det jag vill ha. Och Guds förbannelse är att jag här är olycklig. (Ett sådant tänkesätt är särskilt typiskt för framgångsteologin: religionen är till för att få ner himlen till jorden.)
Men så kommer en dag i vårt liv när vi förlorar vår lycka lika slutgiltigt som Job gjorde. Vi förlorar det vi inte trodde oss kunna leva utan. Eller alternativt blir vi tvungna att se på när någon som är oss mycket kär blir olycklig. Först den dagen förstår vi att den jordiska lyckan inte är nog. Det måste finnas något annat. Först i det skedet börjar det sakta gå upp för oss hur värdefull himlen är.
Den människa som inte alls värdesätter evigheten, kan inte annat än förbittras mitt i det stora lidandet. Också Job skulle ha blivit bitter, om han inte fått tro på Förlossaren, som kommer att få sista ordet här i världen.
Jag vet att min Förlossare lever
I kapitel 19 ser vi samma paradox som i kapitel 16 som vi nyss behandlade: Job anklagar Gud för orättvisa och tror samtidigt på hans rättvisa.
… ni skall veta: Gud har gjort mig orätt… Jag klagar över våldet men får inget svar, jag ropar högt, men det finns ingen rättvisa… Han bryter ner mig tills inget är kvar, han drar upp mitt hopp med rötterna. Han låter sin vrede flamma mot mig och räknar mig som sin fiende. (19:6-11**)
Och plötsligt, utan någon synbar anledning, hör vi ur Jobs mun en av Bibelns underbaraste trosbekännelser:
Dock, jag vet, att min förlossare lever och att han till slut skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud. Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling. (19:25-27*)
Förlossare innebär i biblisk vokabulär en blodsfrände, en släkting som köper tillbaka familjens jord eller hämnas oskyldigt blod. Vi kommer ihåg att i sitt senaste tal hade Job anklagat Gud för att ha utgjutit hans blod. Nu bekänner han sin tro på en Förlossare (”blodshämnare”). Försvararen i himlen och Förlossaren, som till slut skall stå fram över stoftet, förenas till en och samma person. Till honom som åstadkommer försoning mellan Job och Gud. Till honom som förklarar Job oskyldig också inför människor.
Från vad tror Job att Förlossaren skall lösa honom? Från Guds vrede. ”Han låter sin vrede flamma mot mig och räknar mig som sin fiende.” (19:11) Vreden kommer alltså inte att ha sista ordet i Jobs liv, utan det har Förlossaren. Jobs lidande kanske fortsätter och förvärras kanske ända till döds (”sedan denna min sargade hud är borta”) men – och detta är nytt och revolutionerande i Gamla testamentet – spelet är inte fördenskull ännu förlorat. Förlossarens verksamhet fortsätter ännu efter döden.
Förlossarens verksamhet och åsynen av Gud – som Job så har väntat på – hör ihop. När Job efter sin död ser sin Förlossare, ser han samtidigt också sin Gud. De är en och samma person. Då döljer inte Gud längre sitt ansikte för Job. Han är inte längre den främmande, skrämmande, godtyckliga Guden som plågar sitt barn. Då kommer Job att få se att Gud inte var främmande – han har hela tiden varit Jobs vän och hjälpare.
Tack vare denna trosbekännelse vinner Gud vadet med Satan. Att Job medan han sitter på avstjälpningsplatsen efter att ha förlorat allt och dessutom är märkt av sjukdom, uttalar dessa ord visar att Satan misstagit sig beträffande honom. Han påstod ju att Job skulle förbanna Gud rakt i ansiktet om han bara skulle utsätta honom för ett tillräckligt stort lidande. Nu går det ändå tvärtom: Genom Jobs lidande får Gud äran genom trosbekännelsen.
Satan har alltså i det kosmiska krigets förlorat striden om Jobs tro. Gud kan på himlens torg inför alla sina vittnen förkunna: ”Se nu här, det fanns ändå en människa i världen som trodde på mig för min egen skull och inte bara för allt det goda som jag givit honom.” Sålunda visar sig Job som Jesu förebild. Boken om Guds tjänare Jobs lidanden förvandlas till en profetia om Herrens lidande tjänare, Jesus.
Lägg märke till att Job inte bekänner sin tro i kapitel 42, efter att av Gud ha fått allt dubbelt tillbaka. Nej, han kommer med sin trosbekännelse mitt i lidande, förtvivlan och – som han känner det – Guds vrede. Någon hjälp hade i det skedet inte ännu kommit från något håll. Gud är ännu tyst och döljer sitt ansikte för honom. Anfäktelsen är lika brännande som tidigare. Men Job tror nu utan att se eller rent av tvärtemot vad han ser och upplever. Han tror att Gud är hans Förlossare.
Min vän, skulle inte också du tillsammans med Job bekänna din tro fastän ingenting i ditt liv utom Guds ord skulle vittna om att din Förlossare lever. För det är ju från Ordet du vet att han lever, fastän du inte i denna stund skulle kunna se eller uppleva honom. Så här säger den levande Guden själv till dig:
Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. (Jes 43:1)
Gud sände Jesus för att förlossa dig från syndens, Satans, dödens och helvetets våld (Apg 7:35). Den lösen som han blev tvungen att betala för dig var inte guld eller silver utan hans Sons dyra blod (1 Petr 1:18-19). Därför är du nu, liksom också Job, Guds egendom och hans älskade barn.
FRÅGOR TILL KAPITEL 6
Vad betyder ordet ”ångest” i religiös bemärkelse?
Hurudan är en ”bitter bön”?
Varför ville Jobs vänner hindra honom från att be sina bittra böner?
Var finns i våra dagar de kristna som inte kan godkänna bittra böner?
Var hittade Job en försvarsadvokat åt sig?
På vilket sätt fick Job tro på kroppens uppståndelse?
Vad betyder tron på kroppens uppståndelse för en människa som lider?
Vad anser du om påståendet att Herren vann vadet i det ögonblick då Job bekände ”Jag vet att min återlösare lever…”?
Vad borde hända för att du mitt i ditt eget lidande skulle kunna bekänna på samma sätt som Job: ”Jag vet att min återlösare lever”
Är du av annan åsikt om någonting i det här kapitlet än författaren till boken? Vilken fråga i så fall?
Vad har speciellt rört ditt hjärta i det här kapitlet?
***