5. GUD PÅ DE ANKLAGADES BÄNK
Kampen om rättfärdighet
Ett viktigt tema i Jobs bok är frågan: Kan människan vara rättfärdig inför Gud? Job påstår att det är möjligt, vännerna säger att det inte går. Småningom kommer det fram att vännerna inte ens tycker att man behöver vara helt rättfärdig för att duga inför Gud. Det är nog, om man i det stora hela är en respektabel människa - som de själva. Vännerna sänker med andra ord lagens ribba så lågt att alla ”ordentliga” människor kan komma över den. Job däremot talar alltid om en fullständig rättfärdighet.
Sedan delar Jobs vänner in mänskligheten i två stora grupper: fromma och ogudaktiga. Så beskriver de mångordigt om och om igen den senare gruppens olyckor. De anser alltså att man av en människas lycka eller olycka kan dra slutsatser om hennes rättfärdighet. Beskrivningen av de ogudaktiga finns i praktiskt taget varje tal (5:12-15; 8:13-19; 11:20; 15:20-35; 18:5-21; 20:4-29; 22:15-20). I sitt sista tal vågar Elifas slutligen säga högt det som han hela tiden har tänkt: När han beskrev de ogudaktiga var det samtidigt bilden av Job han målade upp (22:15).
Tydligen ifrågasätter inte Job själv sin rättfärdighet innan hans vänner börjar antyda att olyckorna är en följd av hans synder. Det är Elifas som inleder diskussionen om rättfärdighet:
”Kan en människa ha rätt mot Gud, kan en man vara ren inför sin skapare?” Nej, inte ens sina tjänare litar han på, även hos änglarna ser han brister, än mer då hos dem som bor i hyddor av ler… (4:17-19)
Det här argumentet har han - överraskande nog – fått av en vålnad. Elifas berättar att han fått det genom en nattlig syn. I sitt andra tal återgår Elifas till samma syn och citerar vålnadens ord en gång till (15:14-16). Slutligen hänvisar också Bildad till denna vålnads uppenbarelse (25:4-6). I själva verket avslutas vännernas sista tal just med detta påstående: människan, den masken, kan inte vara ren inför Gud.
Vid första anblicken verkar det som om vännerna skulle ha rätt och Job fel. Så har vi blivit lärda redan i skriftskolan; ingen är rättfärdig inför Gud. Jobs situation blir emellertid komplicerad eftersom Gud på himlens torg hade förklarat honom rättfärdig. Job håller så stenhårt fast vid sin rättfärdighet att det verkar som om han på något sätt skulle känna till innehållet i Guds ord. Kanske förlitar han sig på ett löfte från Gud. I varje fall hänvisar han vid ett tillfälle till något som den Helige Guden talat.
O att Gud gick med på att krossa mig… Det skall ändå vara min tröst… att jag aldrig har dolt den Heliges ord. (6:9-10)
Låt oss föreställa oss att Job skulle ha givit efter för sina vänner och suckat: ”Nåväl, jag är väl då inte rättfärdig, eftersom allt detta drabbade mig.” Just detta skulle ha varit att förneka Guds ord. Då skulle han ha gjort om intet Guds ord på himlens torg.
Men Job ger inte efter, utan kämpar för sin rättfärdighet
intill det bittra slutet. I sitt sista tal försäkrar han:
Till min död vidhåller jag min oskuld. Jag står fast vid min rättfärdighet och vägrar ge upp den, jag har ingenting att förebrå mig. (27:5-6)
Job jämför sin rättfärdighet med en mantel, som senare blir den kanske vanligaste symbolen för rättfärdighet i Bibeln.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel. (29:14*)
Det märkliga och förunderliga i det hela är ändå att när Job hävdar att han är rättfärdig medger han samtidigt att han har syndat.
Varför förlåter du inte min synd, utplånar min skuld? (7:21)
…eftersom du dömt mig till detta bittra öde och låter mig plikta för ungdomssynder. (13:26)
Job förstår också att hans synd på något sätt måste döljas för Guds ögon:
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket… till dess din vrede hade upphört… du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning. (14:13-17*)
Tydligen förstår Job även något om arvsynden: ”Som om en oren kunde bli ren!” (14:4).
Hur kan man förklara denna motsägelse: å ena sidan håller han fast vid sin rättfärdighet och å andra sidan medger han att han syndat? Enligt min mening är det möjligt endast genom att Job tror på den tillräknade rättfärdigheten. Redan Jobs bok, som hör till Bibelns äldsta, talar alltså kanske om en sådan rättfärdighet som tillräknas en förlåten syndare genom tro.
Jag tänker så här om saken: i och med att Job trodde på offer, så trodde han också på syndernas förlåtelse. Han visste att han var en syndig människa, men hade framtill nu trott på syndernas förlåtelse för sina onda gärningar. Tron på offer innebar samtidigt en tro på att en oskyldig lider i den skyldiges ställe och bär hans synder. När vännerna nu förklarade att Job själv var orsaken till sina olyckor, måste han plötsligt tvivla på Guds trovärdighet. Vad är det för en Gud som straffar människan för synder som han redan har förlåtit? Den rättfärdiggörelse genom tro, som Job hade litat på kom i gungning. För Job började det se ut som om Gud inte höll ord.
Om jag tänkte: ”Nu glömmer jag min sorg, jag ändrar uppsyn och ser glad ut”, skulle jag ändå frukta allt jag måste lida. Jag vet att du aldrig frikänner mig. När jag ändå förklaras skyldig, vad tjänar det till att jag anstränger mig? (9:27-29)
Kära läsare, hur skulle det kännas, om dina trossyskon på grund av ditt lidande skulle ifrågasätta den rättfärdighet som Gud har lovat dig i sitt ord och i sakramenten? Det är en stor konst att hålla fast vid sin rättfärdighet mitt i lidandet och - trots allt - tro att Gud inte straffar sina barn för de synder som han redan har straffat ställföreträdaren (Jesus på korset) för. Du får alltså likt Job hålla fast vid din rättfärdighet, till och med fastän ditt lidande mänskligt sett skulle vara ditt eget fel...
Få av oss märker vid första genomläsningen att Jobs bok är som ett rättegångsprotokoll. Domaren är Gud, åklagaren är Satan, efter det andra kapitlet dock genom de tre vännernas mun. Hela Bibeln ser på Gudsrelationen som på ett rättsförhållande. Ordet ”rättfärdig” är en juridisk term som betyder det samma som ”oskyldig”. Här handlar det om en mycket viktig sak, som i våra dagar håller på att fördunklas, även bland de troende: Gud verkar alltid i enlighet med sitt eget väsen (sin helighet, sin lag). Han förklarar inte den skyldige oskyldig av ren och skär ”snällhet”. Gud är den helige Domaren som redan för sitt väsens skull måste låta varje synd få sitt rättmätiga straff. Och det vet Job. Vi kommer ihåg att när Job räknade upp sina tio bud så fogade han även ett straff till varje överträdelse.
Nu går det ändå så att Job besluter sig för att byta roll och dra Gud inför rätta. Eller borde vi säga: Job vill få ner Domaren från sitt himmelska torg till jorden för att stå till svars för sina handlingar. Den första som föreslår att man kunde vädja till Guds domstol är Elifas: ”Själv skulle jag vända mig till Gud, för Gud skulle jag lägga fram min sak” (5:8). Näst är det Bildad som för saken på tal: ”Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?” (8:3*).
I sitt tredje tal börjar Job allvarligt fundera över möjligheten till en rättegång. Kunde man verkligen inte få Gud till svars för sina handlingar – ens för att svara på frågan om varför allt detta skulle ske just honom, Job. För vilka synder straffas han så fruktansvärt hårt? Men nej, Job vet, att de två – Gud och han – inte är jämbördiga rättegångsparter. Ingen förmår något mot Gud, fastän han (Gud) till och med skulle ha fel.
En människa kan inte få rätt mot Gud. Om han behagar föra talan mot henne kan hon inte svara ens en gång på tusen. (9:2-3)
Hur skulle då jag våga svara honom, finna ord att bemöta honom med? Även om jag har rätt kan jag inte svara, jag måste tigga min motpart om nåd. Även om han skulle svara när jag ropar tror jag inte att han skulle lyssna på mig… gäller det rätt – vem ställer honom till svars? (9:14-19)
Och så fortsätter kampen om rättfärdigheten. Vännerna anklagar Job, lidandet anklagar honom, sjukdomen anklagar honom, också Gud tycks anklaga honom. I detta skede ber stackars Job hjärtskärande till Gud:
Jag säger till Gud: Döm mig inte skyldig, låt mig veta varför du söker sak med mig. Vad har du för glädje av att förtrycka, att förkasta den du själv har skapat… du söker fel hos mig, letar efter mina synder, fastän du vet att jag är oskyldig? Det finns ingen räddning undan dig. (10:2-7)
Om jag är skyldig – ve mig! Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri utan mättas av skam och elände… Du skaffar ständigt nya vittnen mot mig och eggar upp dig mot mig mer och mer. (10:15-17)
Vännerna dömer i alla fall inte rättvist, det vet Job på rak arm. Hans enda hopp är Gud, till och med en sådan Gud, vars handlingssätt han inte längre kan förstå.
Men jag vill tala till den Allsmäktige, jag önskar försvara mig mot Gud. Ni däremot spinner ihop lögn, ni är alla värdelösa läkare… är det Guds sak ni försvarar? … Se, han må döda mig, jag väntar inget annat. Då får jag försvara min vandel inför hans ansikte… Se, jag lägger fram min sak, jag vet att jag har rätt. (13:3-18**)
Vers 15 i senaste citat kan översättas på två sätt: ”Fastän han skulle döda mig, sätter jag ändå mitt hopp till honom” och: ”Jag har inget hopp – han dödar mig ändå”. Dessa ord visar vilken stor risk Job anser att en rättegång mot Gud skulle vara. Han är rädd för sitt liv och hoppas samtidigt på hjälp – av samma Gud.
Kan det finnas en större tro än den som säger: Fastän du, Gud, skulle döda mig, sätter jag ändå mitt hopp till dig!
Är det då konstigt att Job i detta sammanhang börjar sakna en försvarsadvokat? Han ser att han behöver en skiljeman som skulle försvara honom mot vännernas orättvisa beskyllningar och skulle avgöra rättegången mellan honom och Gud. Först känns tanken på en skiljeman omöjlig, eftersom Gud inte är en människa.
Inte kan en människa som jag svara honom, så att vi båda kunde mötas i rätten. Om ändå en medlare fanns mellan oss, som vi båda måste böja oss för! Om han ändå slutade slå mig, så att skräcken för honom släppte, då skulle jag tala utan att frukta honom. Nu kan jag det inte. (9:32-35)
Tanken mognar hos Job. Han hade själv fungerat som medlare mellan Gud och sina egna barn – därför vet han vad en medlare behövs till. Och nu vaknar hoppet i Jobs hjärta: om denna försvarsadvokat kunde vara en människa som han själv, och kunde föra en människas talan inför Gud.
Må han försvara en dödlig inför Gud, så som en människa försvarar en annan. (16:21)
Ifall man läser de ord Job sade i verserna före det citerade stället och även i 1917 års översättning, får man en bild av att medlaren också borde vara Gud, som ensam kunde ställa sig upp mot Gud i himlen:
Ja, i himlen har jag mitt vittne, i höjden min förespråkare. (16:19)
Mina vänner har mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud. Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud. (16:20-21*)
Jobs behov av en försvarsadvokat är i själva verket behovet av en gudamänniska, med andra ord en Messias. Hans ord är inte slumpmässiga – det är den Helige Ande som lagt dem i hans mun. ”Något av det mest överraskande i Jobs bok är att allt medan Jobs bittra klagan växer, växer även några av Gamla Testamentets klaraste förutsägelser om Messias fram. De uttryckligen växer fram, de finns inte bara plötsligt där helt färdiga. I själva verket börjar utvecklingen ur ren förtvivlan, men där ställer Job en fråga, som i all sin hopplöshet vittnar om hur mycket mera Job förstår av Guds väsen och frälsningsplan än många färdiga spekulationer.” (L.Andersen: Jobs Bog).
Gud – en orättvis domare
Luther anser att grundtanken med Jobs bok är att Gud ibland i sina troendes ögon kan liknas vid en tyrann. Också Jesus berättade en liknelse där han jämför Gud med en orättvis domare (Luk 18:1-8). Jag tycker att det är trösterikt att han gjorde det; han visade att han förstår hur vi känner det mitt i vårt lidande.
Ibland döljer Gud sitt ansikte för sina egna så grundligt att han i deras ögon verkligen mera liknar Satan än kärlekens Gud. Även C.S. Lewis blev på gamla dagar tvungen att kämpa för sin Gudsbild – han var nära att kalla Gud ”den kosmiska sadisten” när han såg hur hans cancersjuka döende hustru led. Också Job beskriver Herren som en inkvisitor som genom tortyr tvingar fram vilken bekännelse som helst.
Han krossar mig med sin storm och ger mig utan orsak slag på slag. Han låter mig inte dra efter andan men mättar mig med bitter plåga… Även om jag har rätt dömer mig min egen mun, är jag oskyldig fäller den mig. Jag är oskyldig! … Oskyldig och skyldig, han förgör dem båda. När olyckan plötsligt dödar hånler han åt de oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. Vem om inte han? (9:17-24)
Här måste Guds barn fråga: Gud, är du en sadist? Njuter du av att se människor lida? Eller är du bara likgiltig när dina barn lider? Var finns du när jag har så ont? Jobs uppror är skrivet i Bibeln för oss, för att vi inte skall överge vårt hopp, när vi mitt i vår egen smärta ser samma uppror stiga upp i vårt inre.
Småningom börjar Job se sig omkring och förstå att han inte är den enda som lider. Änkor och föräldralösa lider, förtryckta lider. Job börjar betvivla att Gud ens klarar av att rättvist härska över världen. Om han godtyckligt dömer en enskild människa, är han kanske också godtycklig som världshärskare (kapitel 24).
Det fungerar inte alls här på jorden så som Job alltid tidigare har trott, att det går väl för de goda och illa för de onda. Ofta går det helt tvärtom! De ogudaktiga får göra ont i allsköns ro; de tar den föräldralösas enda åsna, och Gud gör ingenting.
… De är som vildåsnor i öknen, dit går de, där får de slita, de söker föda i ödemarken, mat åt sina barn… De ligger nakna om natten… de trycker sig mot klippan för att få skydd. Den faderlöse rycker man från bröstet… Från staden hörs döendes jämmer, sårade ropar i ångest. Gud hör inte deras bön. (24:3-12)
I skrivande stund dör det tiotals tusen barn i Nord-Korea. På tre år har de inte fått äta sig mätta en enda gång. Var det inte Gud själv som först tillät översvämningar och sedan torka komma och förstöra tre skördar i rad...? Är det barnens fel att landets regering använder pengarna till kapprustning i stället för till att förbättra förhållandena för jordbruket? Oskyldiga får lida och var finns en rättfärdig Gud?
Jobs ögon har plötsligt öppnats för sanningen att de ogudaktiga ofta har framgång medan det går illa för de fromma. Därför känns det överraskande att han i kapitel 27 presenterar en likadan beskrivning av de ogudaktigas lott som vännerna redan många gånger har gjort: För den ogudaktiga går det illa under detta livet. Den här motsättningen har man försökt förklara på två sätt: För det första, att slutet av kapitel 27 skulle vara det av Sofars tal som fattas. (Han har nämligen endast två tal i Jobs bok, medan de övriga vännerna har tre.) Eller så beskriver Job här hur han önskar att vännerna, som förvandlats till fiender, skulle straffas av Gud: ”Må min fiende stå som den skyldige, min motståndare röna syndarens öde!” (27:7).
Rättegången fortsätter
Genom Jobs långa tal går som en röd tråd hoppet att Gud ville gå med på en ärlig rättegång med sin tjänare. Hopp och förtvivlan växlar i hans hjärta med tanke på vilket resultatet skulle bli vid ett sådant ting.
Om jag visste var jag kunde finna honom! Då skulle jag gå till hans domstol, jag skulle lägga fram min sak för honom och rada upp mina argument. Jag skulle få höra vad han svarar, få veta vad han har att säga mig. Skulle han visa sig maktfullkomlig? Nej, han om någon skulle lyssna på mig. Då skulle hans motpart stå där rentvådd, jag skulle bli frikänd för alltid av min domare. (23:3-7)
Det sista av Jobs tal är hans stora försvarstal. Där går han igenom både sina gärningar och sina moraliska principer. (Dessa behandlade vi närmare i början av boken.) Vid det här laget har Jobs vänner redan tystnat – de har ingenting mera att säga. De har under rättegången fungerat som språkrör för Satan, åklagaren. Nu säger Job nästan det samma som Jesus sade en gång: ”Kan någon av er bevisa att jag har syndat?” (Joh 8:46). Job inleder sitt tal med att svära en ed, precis som man gör vid en rättegång.
Så sant Gud lever, han som har undanhållit mig min rätt, han, den Allsmäktige, som har förbittrat min själ: Så länge min ande är i mig… skall mina läppar ej tala orättfärdighet… Aldrig kommer jag att ge er rätt, till min död vidhåller jag min oskuld. Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar. (27:2-6**)
Övertygad om att Domaren inte skall finna honom skyldig till något brott vänder sig Job efter avslutat tal med några slutord till Domaren.
Se, här är min underskrift. Den Allsmäktige må svara mig. Låt mig se min motparts anklagelseskrift! Sannerligen, jag skulle bära den på min skuldra, jag skulle fästa den på mig som en krona. (31:35-36**)
Av allt detta ser vi att rättfärdigheten för Job gäller liv och död. Är det så för oss? Är vi beredda att kämpa för den rätta rättfärdighetsläran som Job gjorde, både i vårt eget samvete och på den kyrkliga arenan? Inför smärta och död får vi ingen hjälp, om vi inte kan förtrösta på läran om rättfärdiggörelse genom tro för Jesu skull.
Gud på de anklagades bänk
Job vet inte hur bokstavligt hans förhoppning en gång skulle komma att fullbordas: Gud skulle verkligen ställas på de anklagades bänk. En dag skulle Gud bli tvungen att svara för sina gärningar inför två olika domare: en jordisk och en himmelsk. Anklagelseskriften skulle svepas som en mantel kring hans skuldror, medan han blev hånad som en låtsaskung och den skulle också viras som en törnekrans runt hans huvud. Vad skulle det då stå skrivet i denna anklagelseskrift: Jobs synder och våra synder.
När Pilatus förkunnade dödsdomen över Jesus var han en orättvis domare. Men när Gud i himlen samtidigt förkunnade dödsdomen för sin Son, skedde lag och rätt: han fick vad våra synder hade förtjänat. Jesus underkastade sig allt detta för att bli vår Försvarsadvokat inför Fadern.
I Jesajas bok kallar Gud oss alla till rättegång. Vid det tinget inbärgas skörden av Jesu dödsdom: ”Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om edra synder än är blodröda, så kan de bli snövita, och om de är röda som scharlakan, så kan de bli såsom vit ull.” (Jes 1:18*).
Vi återkommer senare till hur rättegången i Jobs bok slutar.
FRÅGOR TILL KAPITEL 5
Observera att ordet ”rättfärdig” betyder det samma som ”en människa som duger inför Gud.” ”En människa som kommer till himlen.”
Vad händer om en lidande människa inte vet om hon är rättfärdig inför Gud eller inte?
Hur kan minnen om hennes egna synder påverka en lidande människa?
På vilka olika sätt kan en lidande människa kväva sin egen skuldkänsla?
Vilka argument använde Jobs vänner de hävdade att han inte kunde vara rättfärdig?
På vilka grunder kan Job se sig som rättfärdig?
Vad betyder uttrycket ”rättfärdig genom tro”?
Hur kom det sig att Job gick till rätta med Gud?
Vad nytt lärde sig Job om Messias i sin rättegång mot Gud?
Har du någon gång ansett Gud vara en orättfärdig domare? I hurudana situationer var det?
Är du av annan åsikt om någonting i det här kapitlet än författaren till boken? Vilken fråga i så fall?
Vad har speciellt rört ditt hjärta i det här kapitlet?
***