4. VÄNNERNA BLIR FIENDER

Kommer du ihåg hur du försökte berätta om din smärta för en vän - vad hände? Lyssnade han tills du berättat färdigt, eller avbröt han dig? Sade han något som han absolut inte borde ha sagt? Försökte han trösta med tomma löften? Antydde han kanske att det här var precis vad man kunde vänta sig, så som du har skött dig? Eller tog han troslivet till hjälp och förkunnade att om bara din tro var tillräckligt stark så skulle du inte sörja dig till döds?

Alla dessa oförstående ord förmedlar bara ett budskap till den som lider: det är något fel med dig. Du lider på fel sätt. Och så lägger man ytterligare sten på bördan som redan är tung att bära.

Ofta – alldeles för ofta - lämnas den lidande människan helt ensam. Många tar långa omvägar runt henne, eftersom de inte vet vad de skall säga. Somliga rabblar upp tomma trösteord (”Du skall se att det ordnar sig...”) och andra åter radar upp bibelord (”Herren hjälper nog...”). Många söker den skyldige. Det är bara få lidande människor som möter en medmänniska som förmår lyssna på hennes smärta från början till slut.

”För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen” klagar Job i sin stora nöd (19:19**). Det allra bittraste är att bli övergiven av dem man mest väntat sig hjälp och förståelse av. Det gör lidandet ännu hundra gånger tyngre än det annars skulle ha varit. Vännerna vill egentligen sällan vara fördömande. De vill uppriktigt hjälpa. Men något går snett, då den lidande känner sig lämnad helt ensam, övergiven av både Gud och människor. Just det här måste nu också Job uppleva...

Vännerna kommer till (avstjälpnings)platsen

Job har tre vänner: Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. De här männen känner sig säkert privilegierade som får höra till Österns mäktigaste mans närmaste vänkrets. En dag får de höra den fruktansvärda nyheten:

Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. (2:11)

Job har kanske redan väntat att vännerna skall komma - väntat på dem som på soluppgången med förhoppningen att genom dem få åtminstone en liten smula tröst i sin smärta. Och verkligen, Elifas, Bildad och Sofar överger inte Job som alla andra har gjort. De är inte rädda för hans sjukdom, fastän han möjligen bär på smittsam spetälska. Men ingen av de tre vågar närma sig Job ensam, därför bestämmer de sig för att gå dit tillsammans. Deras motiv är klanderfritt: de vill beklaga Jobs öde tillsammans med honom.

De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led. (2:12-13)

Vännerna visar sitt deltagande också med sitt yttre. Att riva sönder sin mantel och strö jord på huvudet var den tidens tecken på sorg. Job kan med egna ögon se att vännerna av hela sitt hjärta deltar i hans lidande. Så sätter sig Elifas, Bildad och Sofar ned bredvid Job och sitter där en hel vecka utan att säga ett enda ord.

Om Jobs bok skulle ha slutat här, hade den slutat rätt väl under rådande förhållanden. Job skulle ha lovat Herrens namn och vännerna hade handlat som goda själavårdare. De skulle ha gråtit tillsammans och sedan tigit inför Jobs stora smärta - eftersom det ju inte finns några ”rätta” ord i en sådan situation.

Tänk om Jobs bok verkligen skulle ha slutat här? Då skulle visserligen Bibeln beskriva ett ideal för den lidande människan och hennes själavårdare - men hur långt ifrån vår egen verklighet skulle det inte ha varit! Nej, i världen finns det bara få goda själavårdare och Jobs vänner hörde inte till dem – om än början var god.

Många kanske orkar gå med en lidande människa under den första veckan, så att säga ”fram till begravningen”. Men sedan då, när smärtan bara fortsätter? När lovprisningen inför Herren förvandlas till anklagelser? När såren inte visar några tecken på att läkas? När den lidande mal på om samma saker om och om igen? Då prövas verkligen vänskaps- eller själavårdsförhållandet.

Vad händer när Job börjar tala?

Nu har det gått en vecka sedan vännerna satte sig ned bredvid Job på avstjälpningsplatsen. Till slut öppnar Job munnen. Vad väntar sig vännerna att han skall säga? Skall han kanske fortsätta att prisa Gud? Eller bekänna sina synder som har orsakat honom dessa olyckor? Sådana ord skulle de tre männen ha tagit emot med tillfredsställelse. Men nu får de i stället uppleva sitt livs chock.

Job prisar nämligen inte längre Herrens namn. I stället förbannar han den dag han föddes, vilket i Mellanöstern innebär att man förbanna hela sitt liv. I stället för Guds ”Varde ljus!”, ropar Job: ”Varde mörker!” över sin egen födelsedag. Sedan följer en lång rad ”varför”. Varför måste man över huvud taget leva, varför födas till denna lidandets värld? Varför får man inte dö bort när smärtan blir övermäktig? Job önskar sig inte längre något annat än döden. Nej, han önskar en sak till, nämligen det omöjliga att han aldrig hade blivit född.

Det här blir för mycket för vännerna...

Den första som svarar Job är Elifas (kapitlen 4 och 5). Han känner det som sin plikt att kommentera Jobs desperata utgjutelser. I Elifas tal skymtar redan vännernas viktigaste argument. För det första: Var nu en god troende! Kom ihåg vad du själv undervisade andra, bil inte otålig och förfäras inte! Just i den här situationen borde din tro på Gud hålla dig uppe...

För det andra följer en beskrivning av hur det går för syndare och ogudaktiga: för dem går det illa. Karmas lag fungerar: vad människan sår, det får hon också skörda. (Alltså: Vilka slutsatser kan vi dra av det som hände dig, Job?) Och för det tredje frågan om rättfärdighet, som vi skall återkomma till i nästa kapitel

Elifas ser med andra ord ingenting annat än otro i Jobs ord. Därför ger han råd och förebrår sin lidande vän. Och så förvandlas försöket att trösta till en ordväxling som fortsätter i hela tre omgångar. Job klagar över sin lott i tio långa tal och vännerna svarar honom den ena efter den andra två eller tre gånger var.

Tio sätt att slå ned en lidande medmänniska

I Jobs bok har Gud gett oss ett varnande exempel på hur vi inte skall lyssna till en lidande medmänniska. Vännerna är prototyper av usla lyssnare. I psykologiskt avseende är Jobs bok årtusenden före sin tid. Jag har här sammanställt en lista på tio misstag som Jobs vänner gjorde i sina försök att lyssna på hans lidanden.

1. Brist på empati: oförmåga att leva sig in i en lidande människas situation. När vi lyssnar till en medmänniska måste vi för en stund sluta ögonen och föreställa oss hur vi själva skulle känna det efter att ha upplevt samma saker som hon. För sina inre ögon borde Jobs vänner med sina inre ögon ha sett sina egna barns ansikten och frågat sig själva: Hur skulle jag känna det om alla mina barn nu skulle ligga i graven? De borde ha sett på Jobs ömkansvärda gestalt och frågat sig: Skulle jag orka fortsätta att prisa Gud ifall jag var i sådant skick?

Men vännerna gör det inte. De gråter inte med den som gråter. Elifas har mage att vid Jobs barns gravar förkunna:

Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan… (5:17-18**)

Jag anser att det är brist på empati att tvinga en lidande människa att acceptera sitt lidande eller rent av tacka för det. Det är i detta skede omöjligt för Job att se att hans lott är en god lott.

Så svarar också Job besviket:

Den förtvivlade borde röna godhet från sin vän, men man fruktar ej längre den Allsmäktige. Mina bröder är trolösa som bäckar, lika bäckarnas rännilar som snart sinar ut. (6:14-15**)

2. Predikningar. En lidande människa orkar inte lyssna på långa tal. Hon måste själv få tala. Själavårdaren kan kanske föra fram ett litet bibelord och samtidigt be att det skulle nå fram. Längre tal tröttar bara ut den lidande och får henne att tänka: Den där predikanten förstår ändå inte hur jag känner det.

Vännernas tal var genomgående alldeles för långa predikningar.

3. Goda råd. Problemet för den som lider är i allmänhet inte att han inte skulle veta vad han borde göra, utan att han inte orkar göra någonting alls. Genom att ge råd åt den som inte orkar lyssna, irriterar vi honom bara. Den lidande tänker i sitt hjärta: Det är lätt för dig att dela ut visdomar, du som inte själv har behövt gå igenom en sådan här olycka. Råden kan i och för sig vara helt riktiga, men är sagda vid fel tidpunkt och fel plats.

Sök nu förlikning och frid med Gud, så skall lycka komma på din lott. Tag emot undervisning av hans mun, bevara hans ord i ditt hjärta. Om du omvänder dig till den Allsmäktige blir du upprättad. (22:21-23**)

4. Tom tröst. ”Efter den mörkaste natt följer alltid en ny morgon!” ”Du skall se att det blir bra!” ”Visst blir du frisk igen!” Dylika tröstens ord formligen haglar över den lidande. (Trösten från Guds ord är en helt annan sak - den är inte grundlös eller tom. Men en sådan tröst förmår vännerna inte ge Job.)

Om du rätt bereder ditt hjärta och sträcker ut dina händer till honom… då skall du lyfta upp ditt ansikte utan skam… du skall glömma ditt elände, minnas det likt bortrunnet vatten. Ditt liv skall stråla klarare än middagsljuset… många skall söka vinna din gunst. (Sofar, 11:13-19**)

Sofar - hur kan en människa glömma lidandet som berövat henne hälsan och alla barnen? Så kan du tala bara för att du har kvar din egen hälsa och dina barn. Inte heller Job blir glad över Sofars grundlösa ”tröst” utan känner sig tvärtom bemött med nedsättande förakt.

En olycksdrabbad är värd förakt, så tycker den trygge, de som snavar får skylla sig själva. (12:5)

5. Beskyllningar, varningar, hot. När tiden går utan att den lidande tycks ”rycka upp sig”, börjar omgivningen förebrå och varna honom - för hans eget bästa, som man i allmänhet tror.

Men nu när du själv drabbas orkar du inte, när det träffar dig själv blir du rädd. (4:5)

Ropa bara! Finns det någon som svarar?… Grämelse tar livet av dåren, förbittring dräper den oförnuftige. (5:1-2)

Stackars Job försöker försvara sig:

Om blott mina kval kunde vägas… De skulle väga tyngre än havets sand, därför är mina ord bittra… Tänker ni klandra vad jag har sagt, göra den förtvivlades ord till intet? (6:2-3, 26)

6. Att söka den skyldige. Djupt inom oss alla finns lusten att finna den som är skyldig till lidandet. Någon annan än vi själva! Vem har syndat, eftersom han föddes blind, frågade lärjungarna av Jesus (Joh 9:2). Vems är felet att familjens barn blev lämnade vind för våg, att makarna skilde sig, eller att arbetsplatsen gick förlorad...? Någon måste ju vara skyldig till allt detta!

Job förstår mycket väl att vännerna anser honom själv skyldig till olyckorna och det känns oerhört tungt.

Men ni säger: ”Hur skall vi förfölja honom?” Roten till olyckan har ni ju funnit hos mig… vrede hör till synder som straffas med svärd. (19:28-29**)

Genom att söka en skyldig försöker vi på sätt och vis skydda vårt eget liv: eftersom jag inte har gjort mig skyldig till samma fel som han, kan en sådan olycka inte drabba mig. Det tragiska i alltsammans är ändå, enligt Jobs bok, att den bästa av människor kan råka ut för de allra värsta av katastrofer. Elifas, Bildad och Sofar besparades endast för att de inte var lika fromma som Job och Satan därför inte kom att fästa blicken på dem!

Under den första ronden är vännernas anklagelser bara antydningar. Senare anklagar de Job rakt i ansiktet för att ha fel. Bildad drar sig inte ens för att hänvisa till synder begångna av Jobs döda barn: ”Om dina barn har syndat mot honom, då ger han dem i deras synders våld ” (8:4**).

Job hade litat på offrets makt när det gällde hans barn - att offerdjurens blod hade gett dem förlåtelse (1:5). Nu håller vännerna på att beröva honom denna tro, denna sista tröst...

7. Själavårdaren blir sårad.

Mina tankar tvingar mig att svara, jag är så upprörd. Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande ger mig svar. (20:2-3**)

Så här säger Sofar, och visar därmed vilken omogen själavårdare han är. Den som har upplevt en katastrof måste öppet få ropa ut sin bitterhet utan att man blir arg på honom för det.

8. Själavårdaren lägger på munkavel. Elifas, Bildad och Sofar ser det som sin plikt att försvara Gud mot Jobs ursinniga anklagelser. Därför upprepar de gång på gång - den helt riktiga - läran att Gud inte handlar orätt mot någon.

Job är av annan åsikt och säger högt vad han tänker. I det här skedet försöker vännerna lägga munkavel på honom. De tycker att det är bättre att behålla sådana åsikter för sig själv - och förneka att de existerar - än att högt och ljudligt revoltera mot Gud. Annars faller hela den moraliska världsordningen sönder!

Hur kan en vis tala så i vädret och fylla lungorna med vind, försvara sig med gagnlöst prat, med ord som är till ingen nytta? Du undergräver gudsfruktan, du fördärvar fromheten. (Elifas, 15:2-4)

Kanske vännerna tycker att de måste täppa till munnen på Job också för att inte Gud skall se på dem som medbrottslingar.

9. Lyssna du på mig -inställningen. Vännerna låter förstå att de nog känner Jobs prövningar bättre än han själv. De har undersökt sakerna, de är skolmästare, de känner lidandets orsaker! Därför skulle Job göra klokt i att lyssna på dem.

Vad vet du som inte vi vet, har du någon insikt som vi inte har? Här finns gamla och grånade män, ännu äldre än din far… Jag vill säga dig något, lyssna på mig, vad jag har sett vill jag yppa, det som visa män kan berätta. (15:9-10 och 17-18)

O du, Elifas, ser du inte att det finns något som Job känner mycket bättre än du, och det är lidandet! Du borde tiga och lyssna på vad han har att säga, inte tvinga honom att lyssna på dig.

Job svarar förargad:

Sådant har jag hört så det räcker, eländiga tröstare är vad ni är. Har du slutat prata i vädret, eller har du mer på hjärtat? Jag skulle också kunna tala som ni, om ni vore i mitt ställe, hålla långa utläggningar och skaka på huvudet (16:2-4).

10. Direkta lögner. I början såg vi att Job under hela sitt liv hade hjälpt de fattiga. Nu börjar emellertid vännerna anklaga honom för fruktansvärda försummelser. De har inga andra bevis för sina anklagelser än den fasta tron att Gud inte skulle kunna behandla Job så illa ifall denne inte var skyldig till någonting.

Nej, det är för att din ondska är så stor, dina synder utan ände. Orättmätigt tog du pant av dina bröder… Aldrig gav du den törstande vatten, den hungrige nekade du bröd… Därför omges du nu av fällor, drabbas av plötslig skräck. (22:5-10)

Summa summarum: Job blir inte hörd

Job upplever att vännerna varken orkar eller vill höra på hans utgjutelser och anklagelser. Mitt i sin smärta blir han rent av tvungen att tigga om medkänsla av dem, utan att ändå få det.

Skona mig, skona mig, ni som är mina vänner, ty Guds hand har slagit mig. Varför förföljer ni mig, ni liksom Gud? (19:21-22)

Lyssna nu på vad jag säger, unna mig den trösten. Ha tålamod medan jag talar… nog har jag skäl att vara otålig. Se på mig, ni kommer att förfäras. (21:2-5)

”O att det fanns någon som hörde mig!” utropar stackars Job bland det sista han säger (31:35). Kanske också du, kära läsare, vet vad han talar om. Också jag vet det, mer än väl...

Har ändå någon av oss mage att anklaga dessa tre visa män för deras usla lyssnarförmåga? Vi har var och en någon gång upplevt hur hemskt det känns när vännerna inte förstår - men har vi för vår del varit förstående vänner?

Hur tröstar du en döende människa? Eller någon som har hamnat i fängelse eller på mentalsjukhus? Eller blivit övergiven? Hur tröstar du en dement eller en HIV-smittad? Eller en som förlorat en nära anhörig? Eller blivit arbetslös? Klarar du ett sådant eldprov bättre än Elifas, Bildad och Sofar? De här tre kom trots allt till sin lidande vän - du har väl inte gjort den absolut sista undanmanövern och hållit dig på betryggande avstånd från din vän?

Ett lyssnande öra är en sällsynthet i dagens värld. Om du vill ge en annan människa en stor gåva, lyssna på henne. Gör inget annat, tänk inte på något annat, sätt dig ned och lyssna på vad hon har att säga. Lyssna alldeles speciellt till känslorna. De kanske inte uttalas högt, men är trots det nyckeln till att den som talar skall känna sig förstådd: ”Den här människa förstår hur jag då kände det!”

Vänner som härlighetsteologer

Jobs vänner är för oss varnande exempel både som själavårdare och som teologer. (Kanske är det så att det här handlar om orsak och verkan: orätt lära ger alltid orätt själavård!) Irrläran som bär namnet härlighetsteologi är en del av vår arvsynd. Termen – theologia gloriae – hör ursprungligen hemma hos Luther och innebär att man tror att Gud visar sig för oss människor sådan han är: i makt och härlighet. Härlighetsteologin tror att Gud alltid är sådan som han ter sig och känns för oss. Om han ser arg ut, är han arg och om han känns kärleksfull, så är han kärleksfull. Bönesvaret är exakt sådant som vi bad om och Guds hjälp är just den hjälp vi spontant anser oss behöva. Härlighetsteologi förstår alltså inte Guds och hans rikes fördolda natur.

Jobs bok visar att härlighetsteologin är en irrlära. Jobs Gud är en fördold Gud. Ingen på jorden kan nämligen se in i himlen och känner alltså inte den verkliga orsaken till Jobs olyckor. Vännerna kan inte ana att katastroferna i Jobs liv ingalunda är bevis på Guds vrede, utan på hans kärlek.

Korsets teologi - motsatsen till härlighetsteologin - lär att Gud oftast döljer både sitt ansikte och sina handlingsmönster för sina egna. När Gud vill föra oss till himlen, så för han oss till helvetet, har Luther sagt. Just så gick det för Job - men hans vänner tolkade situationen orätt till följd av sin irrlära. I Jobs lidande såg de inte Guds kärlek, utan hans vrede. De tröstade inte Job med att säga: Gud har inte övergivit dig...

Elifas påstår till exempel, att en oskyldig ännu aldrig har gått under (4:7). Han räknar upp en lång rad lidanden som en god troende aldrig behöver uppleva (5:19-26). I själva verket har Jobs tidigare levnad varit exakt som denna beskrivning: ingen hunger, inget svärd, inga smädelser, inga vilddjur, inga steniga åkrar, frid i huset, ingenting fattas, skörden växer, barnen växer, graven väntar en först när man är mätt på livet.

Listan är som ett citat av en härlighetsteolog. Gud börjar för Job se ut som en fiende just därför att ingen förkunnar för honom det sanna evangeliet, nådens evangelium. Så kan det gå för många också i våra dagar. Om man förkunnar att Gud vill bota alla våra sjukdomar, hela alla våra neuroser och reparera alla brustna människorelationer redan här i tiden, blir resultatet att många börjar misströsta: Varför gör han det då inte med mig? Älskar han då inte mig? Det räcker inte att man säger (som jag hörde sägas på ett möte där människor vid förbön föll till golvet): ”Vi vet inte varför Gud inte helar alla.” Till det skulle jag ha lust att säga: ifall ni inte vet det, varför blev ni då över huvud taget Guds ords förkunnare?

Det är alltså till stor del Elifas, Bildads och Sofars teologi som är orsaken till att Jobs ursprungliga tro vacklar. (Den fanns ju i dessa ord: ”Lovat vare Herrens namn!” och ”skall vi då inte också ta emot det onda”) I stället för att Job skulle ha styrkts i denna sin tro, ifrågasattes den.

Genom vännernas mun talar ingen mindre än Satans röst till Job. Satans namn nämns inte i Jobs bok efter de två första kapitlen, men hans verksamhet fortsätter med oförminskad styrka. Anklagaren har nu tre språkrör framför Job där på avstjälpningsplatsen! Satan vill få Job att överge sin tro på Guds kärlek - och han utnyttjar troende människors predikningar! Hur mycket dylikt har inte hänt genom kyrkans historia, och händer fortfarande varje dag!

Vad borde då vännerna ha sagt åt Job? Kanske det här: Olyckorna är inte ditt fel, min vän Job. Håll bara fast vid den rättfärdighet som Gud förkunnade för dig på himlens torg. Tro att offren du förrättade är nog för dina barns frälsning. Och tro också att Gud själv sitter här bredvid dig på denna avskrädeshög!

Jesu vänner och vännen Jesus

Jesus hade alltid tid att lyssna på dem som led. Han ville till exempel lyssna på Emmaus-vandrarnas passionsberättelse, fastän han själv kände den mycket bättre än de. Men det var också något annat som han visste, nämligen att dessa män inte ännu kunde lyssna till hans bibelförklaringar. De måste först få lätta sina hjärtan och berätta om sin besvikelse och sorg för någon (Luk 24).

Jesus lyssnade också från början till slut på kvinnan med blödningar när hon berättade om sitt lidande, fastän Jairos gick bredvid och skyndade på honom för att komma hem till den dödssjuka dottern (Mark 5). Jesus hade alltid tid för människan. Om vi predikanter inte har tid, är det onödigt för oss att hoppas på att lidande människor skulle orka lyssna på oss. Nej, vi måste först lyssna på dem.

Jesus vet också av egen erfarenhet, vad det är att bli övergiven av sina närmaste. Inte förstod hans vänner honom bättre än Jobs vänner förstod Job. I Getsemane hade också Jesus vid sin sida sina tre närmaste lärjungar - men de bara sov och lät Frälsaren ensam kämpa tills han svettades blod. Sedan flydde de. Judas och Petrus svek och de andra lärjungarnas rädsla kändes säkert smärtsamt för Jesus. I Psaltaren, Jesu bönbok, beskrivs hans besvikelse så här:

Också min vän som jag litade på och som delade mitt bröd, han trampar på mig. (Ps 41:10)

Om jag smädades av en fiende, då kunde jag bära det… men du är ju min like, min vän och min förtrogne. (Ps 55:13-14)

Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörker. (Ps 88:19*)

Och just till dessa lärjungar hade Jesus ändå sagt den sista kvällen: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner… Jag kallar er inte längre tjänare… Jag kallar er vänner” (Joh 15:13-15). Jesus visste hela tiden vad lärjungarna skulle komma att göra honom, och ändå godkände han dem som sina vänner.

Så mycket älskade Jesus dem - och oss - att han i stället för oss gick med på att förlora Guds vänskap. Jesus blev till slut så ensam att ingen av oss någonsin har upplevt en sådan ensamhet - inte ens Job. Jesus blev övergiven av Gud.

Om du inte har någon annan vän som förstår dig i din smärta, så har du ändå Jesus. Han viker inte från din sida, han lyssnar på din sorg och smärta ända till slutet.

Senare kommer vi att få se att just vännernas oförmåga att lyssna lärde Job att ty sig till Guds lyssnande öra.

FRÅGOR TILL KAPITEL 4

• Vad anser du om Elifa, Bildad och Sofar?

• Jämför de här tre med dina egna vänner. Vilka gemensamma drag har de? Vilka drag är olika?

• Vad betyder uttrycket om Jobs vänner att de var ”hedersteologer”?

• I kapitlet beskrivs de tio vanligaste sätten att knäcka en människa som redan lider. Vilka av dem tycker du är de vanligaste i vår tid?

• Vilket sätt (av de tio) tar du vanligen till själv?

• Var kan en lidande människa i dag hitta ett hörande öra och förstående hjärta?

• Hur skulle vi kunna bli bättre på att lyssna till andra?

• Vad kan vi lära oss av Jesu sätt att lyssna till andra?

• Är du av annan åsikt om någonting i det här kapitlet än författaren till boken? Vilken fråga i så fall?

• Vad har speciellt rört ditt hjärta i det här kapitlet?

***