3. HERREN GAV, HERREN TOG
Det är så gott som omöjligt att föreställa sig den katastrof som drabbar Job under en enda dag. I ett enda ögonblick blir denna lyckliga familjefar och rika boskapsägare en utfattig barnlös man. När vi förlorar vår egendom eller en enda kär människa kan det kännas för oss som om vi hade förlorat allt. Men Job förlorar ännu mycket mera...
Job förlorar sin egendom
Job var sin tids multimiljonär. Det sägs att den som på den tiden ägde hundra får var en tämligen förmögen man - men Job hade till och med 7000 får och getter. En vanlig jordbrukare hade i allmänhet bara ett par oxar - vilket i våra dagar motsvarar en traktor - men Job hade 500 oxpar. Dessutom hade han 500 åsneston, och kamelerna (nutidens bilar) var hela 3000 stycken! Men en dag tog sabeerna oxarna och åsnorna, blixten dödade fåren och kaldeerna stal kamelerna. Endast tre av tjänarna överlevde de här katastroferna och kunde komma med s.k. jobspost åt sin husbonde. De andra av tjänstefolket på olycksplatsen dog.
Var och en som har förlorat sitt hem eller blivit bestulen på sin bil eller ens sin handväska, vet att det inte är någon lätt upplevelse att förlora sin egendom. Det smärtar oss djupt. Job förlorar allt han har arbetat för under hela sitt långa liv. Plötsligt är han en utarmad tiggare.
Job förlorar sina tio barn
Så kommer en olycka som får förlusten av egendom att verka som rena barnleken: en sandstorm-tornado välter huset där Jobs barn har samlats till fest. Alla tio kommer i kläm och dör när byggnaden rasar samman. Kvar finns bara minnen i fars och mors hjärta: Minnen av tio graviditeter, glädjen i förväntan, babytiden, minnen av hur den lilla pojken eller flickan sade sina första ord. Minnen av klara barnaögon, små armar runt mors och fars hals. Minnen av hur barnen växte, gjorde uppror, blev självständiga, flyttade bort hemifrån...
Och nu finns barnen inte längre. Inget av dem, inte ett enda! Aldrig mer skulle de bekanta stegen höras i trappan. Aldrig mer skulle en glad ung röst ropa vid dörren: ”Pappa, mamma, jag är hemma!” Huset var tomt. Hjärtat var tomt. Livet var tomt.
Och vad gör då Job, denna gudfruktiga man? Han ”klär sig” i de officiella sorgetecknen: han river sönder sin mantel, rakar sitt huvud, faller ner till marken och säger:
Naken kom jag ur min moders liv, naken vänder jag åter. Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn (1:21).
Här bekänner Job att han inte ägde sin familj och egendom. Nej, de var bara ett lån från Gud, och nu var lånetiden slut. Så lovar Job Herrens namn. Någon större lovprisning finns inte än att lova Herren efter att man har förlorat allt. Det är lätt att prisa honom under ett lovprisningsmöte mitt i en himmelsk stämning. Men prisa honom då när han inte gav dig välsignelse, utan tog den ifrån dig - tog ifrån dig allt - det är trons svåraste prövosten.
Observera att Job inte alls lovar Gud för det han förlorat, han lovar Herrens namn. Det skulle vara omänskligt att fordra av en människa som förlorat allt, att hon dessutom skulle säga till Gud: ”Tack för att du tog ifrån mig min egendom och mina barn.” Nej, Job lovar endast Herrens namn. Han vet att Herren inte förändras och det gör inte hans namn heller, vad som än sker med oss människor. Herren är fortfarande Jobs Gud - en god Gud – man lovar nämligen inte en ond Gud.
Herrens namn - vad är det? Ängeln sade i drömmen åt Josef: ”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt 1:21). Namnet Jesus betyder: Herren räddar. Job kände inte det namnet, men på något fördolt sätt anade han det: Herren, som hade tagit hans barn, var ändå Herren som räddar.
Det första kapitlet slutar så här: ”Under allt detta syndade inte Job och klandrade inte Gud” (1:22). Job hade fruktat att hans söner kanske i sina hjärtan hade förbannat Herren. Själv ville han absolut inte göra det. Alltså gör Jobs bok det helt klart från början, att det är synd att anklaga Gud...
Job förlorar sin hälsa
När tredje akten börjar är vi åter i himlen. Det är redan andra gången som Gud på himlens torg inför både sina änglar och Satan förklarar Job vara rättfärdig (1:8; 2:3). Nu kan han dessutom peka på att det är bevisat att Job förblir from fastän han får lida oskyldigt.
Satan svarar då: ”Men sträck ut din hand och rör hans egen kropp, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet” (2:5). Han menar: ”Lägg till Jobs olyckor ännu en olycka. Han tror sig redan nu lida mer än någon annan här på jorden. När du slår honom ännu en gång och tar ifrån honom hans hälsa, låter en kroppslig smärta plåga honom natt och dag, och ännu därtill gör att han ser faslig ut, då får du se hur fromheten bleknar. För Job är hälsan mer värd än de tio barnens liv. Han kommer att förbanna dig rätt upp i ansiktet. Tro mig, Gud, alla älskar dig enbart för det goda de får av dig. I själva verket är de på min, Satans, sida!”
Så överlämnar Gud då Job för andra gången i Satans händer, och han slår honom full med bölder. Job ser så fruktansvärd ut att inte ens hans bästa vänner genast känner igen honom. Bölderna varas, sårvätskan rinner ur dem, de kliar, till slut kommer det maskar i dem (7:5). Job fördrivs ut ur bysamhället till en avstjälpningsplats, eftersom faran för spetälska alltid finns där. Här sitter nu denna Österns mäktigaste man på avskrädeshögen och skrapar sig själv med en krukskärva.
Andra människor lider av den fruktansvärda stanken från hans sjuka kropp:
… Min andedräkt kväljer min hustru, jag äcklar mina närmaste. Till och med barnen är vanvördiga… Alla jag umgicks med visar sin avsky, de jag har älskat vänder sig mot mig. Huden stramar över mina knotor. (19:13-20)
Sjukdomen orsakar sömnlöshet och ständig värk:
… Natten borrar i mina ben, den gnagande pinan tar ingen vila. Med stor kraft griper han min mantel han fattar mig i min livklädnad… (30:16-19**)
Den andra olyckan är ofta värre än den första, eftersom den känns så orimlig för oss. Varför slår Gud den slagne...?
Job förlorar sin hustrus och andra släktingars stöd
Hittills har Job och hans hustru levt i ett lyckligt äktenskap och varit varandra trogna. Nu har hustrun fått nog, inte bara av livet utan också av Gud. Hon är den enda som vet exakt hur gudfruktig hennes man alltid har varit och fortfarande är. Världen är full av gudlösa människor, som har förtjänat ett sådant öde - hurudan är egentligen den Gud som behandlar sin trogne tjänare på detta sätt? ”Håller du fortfarande fast vid din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö!”(2:9) ropar hon åt sin man.
Vi får inte döma Jobs hustru för hårt - också hon har ju nyss förlorat alla sina barn. Faktum är ändå att Satan på detta sätt kommer åt att använda Jobs närmaste människa som vapen när han försöker vinna vadet med Gud. Det här är ett av själafiendens vanligaste tillvägagångssätt, som han använde såväl med Adam som med Jesus. Fastän en människa som tror på Jesus inte kan vara besatt - vilket vi tidigare konstaterade - kan hon ändå om hon inte hålls vakande bli ett redskap i Satans hand.
Jobs svar till sin hustru har blivit ett av Bibelns mest kända ord: ”Du talar, såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?” (2:10). Lägg märke till vad här sägs: Job erkänner verkligen att han tagit katastroferna, som fördärvade hans lycka, ur Guds hand.
Hela släkten följer hustruns exempel:
Han har drivit bort mina bröder från mig… Mina närmaste har gett sig av… de jag älskade har vänt mig ryggen. (19:13-19**)
Så här klagar Job i sitt hjärtas ångest. I det sista kapitlet kommer det fram att han hade både bröder och systrar (42:11). Vad tänkte syskonen egentligen på när de lämnade Job sittande ensam på avstjälpningsplatsen? Man skulle tro att deras hjärtan hade rörts av medlidande när de såg sin egen bror lida. Eller var Job måhända så stämplad, att syskonen var rädda att förstöra också sitt eget rykte ifall de visade sig tillsammans med den bror som ”Gud hade övergivit”?
Job blir föraktad av samhället, förlorar sitt människovärde
Utöver allt detta förlorar Job också samhällets aktning och stöd. Det är märkligt hur snabbt människors gunst förbyts i hån och förakt. Det är lätt att slå den slagna. Job hade varit en god och rättvis ledare i sitt samhälle, och hur belönas han nu: genom att man gör nidvisor om honom och kallar honom ogudaktig!
Gud har gjort mig till en visa för hela världen, jag har blivit en som man spottar i ansiktet… Detta får de rättrådiga att rysa, den dygdige upprörs över den gudlöse. (17:6-8)
I den tidens samhälle fanns det uppenbarligen en ”kastlös” samhällsklass. Det smärtar Job speciellt hårt att dessa som står lägst på samhällsskalan börjar håna honom. Det visar ju hur djupt Job har sjunkit - djupare än bottendyn.
Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag och vars fäder jag skulle ha ratat som vallhundar åt mina får… Nu har jag blivit en visa för dem, utsatt för skämt och hån. De föraktar mig och undviker mig, de spottar mig rakt i ansiktet… Min värdighet förs bort av vinden. (30:1-15)
Det tyngsta en människa kan uppleva är att berövas sitt människovärde och sin heder. Det är svårt att högakta sig själv som människa om ingen annan gör det. Job har förlorat sitt goda rykte - man till och med skrattar åt hans nöd. Vad är det att skratta åt? ”Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!” Detta gamla ordspråk ger uppenbarligen uttryck för något väsentligt i den fördärvade människonaturen.
Frestelsen skulle inte vara någon frestelse om inte människan i den blev lämnad ensam, helt ensam. Hur stor hjälp skulle det inte vara för oss, ifall det på jorden skulle finnas ens en enda mänsklig varelse som skulle förstå vår nöd. Eller om Gud skulle gripa in i händelsernas gång så att vi skulle inse att han förstår...
I urkyrkan läste man ur Jobs bok under stilla veckan. Detta tyder på att de första kristna drog paralleller mellan Jobs lidanden och Jesu lidanden. Och sannerligen: När man läser Jobs bok går tankarna till honom som hela sitt liv gjorde enbart gott, men som blev ”föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon… ” (Jes 53:3).
Vägen från Österns mäktigaste mans palats till avstjälpningsplatsen var lång, men vägen från himlens tron till korset är ännu mycket längre! På palmsöndagen hyllades Jesus med hosiannarop som en konung, men fem dagar senare krävde samma folkhop att han skulle korsfästas. Också Jesus blev berövad sitt människovärde när han torterades, hånades, bespottades och korsfästes naken till påseende för alla.
Så måste Jesus ropa från korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46). Den stora skillnaden mellan Job och Jesus är ändå att Job bara trodde att Gud hade övergivit honom - och hade fel - medan Jesus visste att han verkligen var under Guds vrede. Varför var han det? För att vi i vår motgång och nöd har brutit mot Gud. För att vi i vårt lidande inte har lovat Guds namn, utan snarare förbannat det...
FRÅGOR TILL KAPITEL 3
Vad tycker du är det allra värsta i Jobs öde?
Hur skulle du ha regerat om du varit i Jobs kläder?
Fundera för dig själv över följande: Vilken förlust har varit den allra svåraste i ditt liv? Ur vems hand tog den förlusten?
Ur vems hand tycker du det är lättast att ta en förlust: ur Guds, ur djävulens eller ur ödets? Motivera ditt svar.
Vad var det som fick Job att prisa Herrens namn också efter det att han förlorat sina barn.
Vad anser du om påståendet att allt förvandlas till någonting gott om vi bara går med på att prisa Herrens namn för alla förluster?
Vad tänker du om Jobs hustru och hennes reaktion på det som skedde?
Vad allt innehåller vers 2:10? ”Vi tar emot det goda från Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?”
Varför är det ofta så att en olycka isolerar den lidande från hennes omgivning och gör henne impopulär?
På vilket sätt kom den lidande Job att ge en förhandsbild av Jesus?
Är du av annan åsikt om någonting i det här kapitlet än författaren till boken? Vilken fråga i så fall?
Vad har speciellt rört ditt hjärta i det här kapitlet?
***